Texter på ämnet

Du skrev till mig: "I grund och botten är det ständigt samma sak: en stor brist på generositet.

Det är synd och skam att upptäcka vägen och tillåta att små dammoln - som är oundvikliga - förorenar resultatet." Bli inte arg om jag säger att det är du som är ensam skyldig: Ta modigt upp kampen med dig själv. Du har medel som är mer än tillräckliga.

Efter den första entusiasmen har du råkat ut för osäkerhet, tvivel, fruktan. Du oroar dig för studierna, för din familj, för ekonomin och framför allt för tanken på att du inte kan, att du kanske inte duger, att du saknar livserfarenhet.

Jag skall ge dig ett säkert botemedel mot den här oron - som beror på djävulens frestelser eller på din brist på generositet! "Förakta" den, ta bort de där tankarna från ditt minne. Det predikade Mästaren med eftertryck redan för tjugo århundraden sedan: "Se er inte om!"

Var inte så dumt naiv att tro att du måste frestas för att vara förvissad om att du säkert är på rätt väg. Det vore som om du önskade dig att man skulle stanna ditt hjärta för att övertyga dig om att du lever.

Eftersom du nödvändigtvis förr eller senare kommer att stöta på uppenbara bevis på ditt personliga elände, vill jag förvarna dig om några frestelser som djävulen då kommer att föreslå för dig och som du måste avvisa omedelbart: tanken att Gud har glömt bort dig, att din kallelse till apostolatet är förgäves, eller att tyngden av världens sorger och synder överstiger dina krafter som apostel.

- Ingenting av allt det är sant!

Det finns två saker i ditt liv som du inte kan få att gå ihop: förnuftet och känslorna.

Intelligensen - upplyst av tron - visar dig inte bara vägen tydligt, utan även skillnaden mellan det heroiska och det dumma sättet att gå den. Framför allt ställer den dig inför storheten och den gudomliga skönheten i de företag som Treenigheten anförtror åt oss.

Känslorna däremot, klibbar fast vid allt det som du föraktar, även just i det ögonblick som du föraktar det. Det är som om tusen småsaker väntade på första bästa tillfälle, och så snart som din stackars vilja försvagas - på grund av fysisk trötthet eller för att du förlorat ditt övernaturliga perspektiv - samlas alla dessa småsaker och hopar sig i din fantasi, tills de bildar ett berg som tynger dig och får dig att tappa modet: svårigheterna i arbetet, motståndet mot lydnaden, bristen på resurser, det falska skenet av ett bekvämt liv, små och stora motbjudande frestelser, anfall av sentimentalitet, trötthet, den bittra smaken av andlig medelmåttighet … Och ibland även rädsla: rädslan av att veta att Gud vill att du skall vara helig och att du inte är det.

Tillåt mig att vara brutalt uppriktig: Du har mer än nog av "skäl" för att vända blicken bakåt, men du saknar dådkraft för att besvara den nåd han ger dig, för han har kallat dig att vara en annan Kristus - ipse Christus! - Kristus själv. Du har glömt Herrens uppmaning till aposteln Paulus: "Min nåd är allt du behöver!" som är en bekräftelse på att du kan, om du vill.

Herren har sått god säd i din själ. Och han använde sig - för denna sådd av evigt liv - av det mäktiga medel som bönen är: för du kan inte förneka att många gånger då du stått framför Tabernaklet, ansikte mot ansikte, har han låtit dig höra - i djupet av din själ - att han vill ha dig för sig, att du måste lämna allt … Om du förnekar det nu, är du en eländig förrädare; och om du har glömt det är du otacksam.

Han använde sig även - tvivla inte på det, som du ju inte har gjort hittills - av råd och övernaturliga förslag från din föreståndare, som ihärdigt har upprepat ord som du inte får bortse från; och dessutom använde han sig i början - fortfarande för att så god säd i din själ - av den där hedervärde, uppriktige vännen som talade om kraftfulla sanningar för dig, fulla av kärlek till Gud.

- Men med naiv förvåning har du upptäckt att ovännen har sått ogräs i din själ. Och att han fortsätter att så, medan du sover bekvämt och låter ditt inre liv förslappas. - Detta, och inget annat, är orsaken till att du nu hittar motbjudande, världsligt ogräs i din själ, som ibland förefaller kväva det goda vete som du fick …

- Ryck upp det på en gång! Guds nåd räcker. Var inte rädd för att det skall lämna ett tomrum, ett sår … Där kommer Herren att så sitt nya utsäde: kärlek till Gud, broderlig kärlek, iver efter apostolat … Och när det har gått en tid kommer det inte att finnas kvar det minsta spår av ogräs: om du nu, när du fortfarande hinner, sliter upp det med roten; och ännu bättre, om du inte sover, utan vakar om natten i ditt fält.

Djävulen - lögnens fader och offer för sitt eget högmod - försöker apa efter Herren även i sättet att skaffa följeslagare. Har du lagt märke till det? På samma sätt som Gud använder sig av människor för att rädda själar och föra dem till heligheten, använder sig satan av andra personer för att hindra detta arbete och rentav för att få dem att gå förlorade. Och - bli inte rädd - på samma sätt som Jesus söker efter en människas närmaste för att de skall vara hans redskap - släktingar, vänner, kollegor och så vidare - försöker även djävulen ofta att få dem vi håller mest av att förleda oss till att göra det onda.

Följaktligen: Om blodsband förvandlas till rep som hindrar dig från att gå längs Guds vägar, så hugg av dem snabbt. Kanske kommer ditt beslut att även frigöra dem som var fångade i Lucifers nät.