Texter på ämnet

När de sade åt honom att engagera sig personligen, reagerade han genom att tänka så här: "I så fall skulle jag kunna göra si … jag skulle vara tvungen att göra så …".

- De svarade honom: "Här köpslår vi inte med Herren. Guds lag, Guds inbjudan, tar man emot sådan som den är, annars avstår man från den. Man måste bestämma sig för att antingen gå framåt utan förbehåll och med mycket mod eller för att gå sin väg. Qui non est mecum … Den som inte är med mig, är mot mig."

Det är bara ett steg från brist på generositet till ljumhet.

Den där personen du känner, som är mycket intelligent, en snäll välsituerad och hederlig människa, sade så här: "Visst skall man följa lagen, men med måtta, utan att överdriva och enligt en så mild tolkning som möjligt".

Sedan tillade han: "Synda? Nej, men inte heller hänge sig".

Sådana småaktiga, beräknande människor, som är oförmögna att uppoffra sig för ett ädelt ideal, gör det verkligen ont att se.

Frid! Djärvhet!

Gör med dessa dygder rent hus med femtekolonnen av ljumma, förskrämda och förrädare.

Du plaskar omkring i frestelser, du försätter dig själv i fara, du leker med synen och med fantasin, du talar om … dumheter. Och sedan blir du förvånad över att du överfalls av tvivel, skrupler, förvirring, sorg och modfälldhet.

- Du måste medge att du inte är särskilt konsekvent.

Hur ska du ta dig ur den där ljumheten, den där beklagliga slappheten om du inte använder dig av de rätta medlen? Du kämpar mycket lite och när du anstränger dig, gör du det med viss ilska och förstämdhet, nästan som om du önskade att dina svaga ansträngningar inte skulle få någon verkan, för att rättfärdiga dig själv: för att inte ställa krav på dig och för att andra inte skall kräva mer av dig.

- Du gör det som du vill: inte det som Gud vill. Om du inte ändrar dig, på allvar, kommer du inte att bli lycklig och du kommer heller inte att få den frid som du nu saknar.

- Ödmjuka dig inför Gud och se till att vilja på riktigt.

Jag medger att du uppför dig anständigt … Men låt mig vara uppriktig med dig: med den slöa takt som du gör saker i - erkänn det - är du inte bara inte helt och hållet lycklig, du är även mycket långt från heligheten.

Därför frågar jag dig, uppför du dig verkligen anständigt? Har du inte en felaktig uppfattning om anständighet?

Om du fortsätter att larva dig och vara lättsinnig inuti och utanpå, om du fortsätter att tveka inför frestelser och att vilja utan att vilja på riktigt, kan du omöjligtvis göra framsteg i det inre livet.

Kaxigt, men osäkert, sade du till mig att somliga går uppåt och andra nedåt … Och att vissa - som du! - ligger längs vägkanten.

Din slöhet gjorde mig ledsen, och jag tillade: De som går uppåt släpar med sig slöfockarna, men de som går nedåt släpar dem med sig med ännu större kraft. Tänk på vilken pinsam förvillelse du utsätter dig för!

Redan den helige biskopen av Hippo² påpekade följande: att inte gå framåt är liktydigt med att gå bakåt.

Du drar dig för att tala om Gud, om kristet liv, om kallelse … för att du inte vill orsaka lidande? Du glömmer att det inte är du som kallar, utan Han: ego scio quos elegerim - jag vet vilka jag har utvalt.

Dessutom skulle det smärta mig om det gömde sig bekvämlighet eller ljumhet bakom denna falska hänsyn: föredrar du fortfarande en stackars mänsklig vänskap framför Guds vänskap?

Du önskar varken det ena - det onda - eller det andra - det goda - … Och genom att du haltar med båda benen går du inte bara vilse, dessutom fylls ditt liv med tomhet.

In medio virtus … - Dygden finns i mitten, säger ett visdomsord, för att vi skall undvika extremism. Men begå inte misstaget att förvandla det rådet till en eufemism för att dölja din bekvämlighet, din list, din ljumhet, din fräckhet, din brist på ideal, din medelmåttighet.

Tänk på dessa ord ur den heliga Skrift: "Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun."