Texter på ämnet

Om vi känner oss som vår himmelske Faders utvalda barn — och det är vi! — hur kan vi då vara annat än lyckliga, alltid? Tänk på det.

Vad vacker vår kristna kallelse är — att vara Guds barn! — som på jorden ger oss den glädje och frid som världen inte kan ge!

Privilegiet att räknas till Guds barn, den största lyckan av alla, är alltid oförtjänt.

Ta till dig den där vännens tankar, som skrev så här: "Jag betraktade hur god Gud har varit mot mig och full av inre glädje hade jag kunnat ropa ’Fader, Fader!’ högt på gatan, så att hela världen kunnat få reda på att jag kände mig tacksam som en son gentemot sin far. Och även om jag inte ropade, skulle jag vända mig till honom med det ordet — Fader! — många gånger med låg röst, säker på att det skulle glädja honom.

Jag söker ingenting annat, jag vill bara vara honom till lags och ära honom: allt för Honom. Om jag söker min frälsning, min helgelse, så är det för att jag vet att han vill det. Om jag i mitt liv som kristen känner iver efter själar är det för att jag vet att han känner samma iver. Jag säger det verkligen: jag vill aldrig tänka på belöningen. Jag önskar mig ingen belöning: allt av kärlek!"