Texter på ämnet

Om du älskar Herren måste du "med nödvändighet" känna själarnas välsignade tyngd, för att föra dem till Gud.

En apostel som inte ber dagligen och metodiskt faller med nödvändighet offer för ljumheten … och upphör att vara en apostel.

Res inga hinder i vägen för nåden: du skall vara övertygad om att för att vara surdeg är det nödvändigt att vara helig, du måste kämpa för att identifiera dig med Honom.

Jag håller med: du bör ägna dig åt "dem". Men det första du skall ägna dig åt är dig själv, ditt inre liv. För annars kommer du inte att kunna tjäna dem.

Gud vår Herre vill att du skall vara helig, så att du kan helga andra. — Och därför är det nödvändigt att du — modigt och uppriktigt — ser på dig själv, ser på Gud vår Herre … och därefter, först därefter, ser på världen.

Man har ofta betonat den fara som är förknippad med att handla utan ett inre liv som drivkraft: men man borde även understryka faran med ett inre liv — om det alls är möjligt — utan handlingar.

Heligheten — när den är äkta — flödar över, för att fylla andra hjärtan, andra själar, med sitt överflöd.

Vi som är Guds barn helgar oss genom att helga andra. Sprider sig det kristna livet i din omgivning? Tänk på det varje dag.

Utan inre liv, utan utbildning, finns det varken något verkligt apostolat eller några fruktbara verk: arbetet blir instabilt och rentav fiktivt.

Vilket ansvar har inte Guds barn! Vi bör hungra och törsta efter Honom och hans lära.

Liksom det väldiga maskineriet i dussintals fabriker stannar utan kraft när den elektriska strömmen bryts, upphör även apostolatet att vara fruktbart utan bön och självtukt, som beveker Kristi allraheligaste hjärta.

Apostolatet — ett uppenbart tecken på ett andligt liv — innebär att man under dagens lopp ständigt höjer sig med nya vingslag för att göra varje detalj övernaturlig — vare sig den är stor eller liten — genom den kärlek till Gud som man lägger ned i allt.

Jesus, låt mitt stackars hjärta fyllas av din Kärleks ocean med vågor som renar och sköljer bort allt mitt elände … Ös av ditt hjärtas kristallklara och brännande vatten i mitt hjärta, tills det — när min längtan efter att älska dig stillats — inte längre förmår rymma mer tillgivenhet från den gudomliga elden och brister — dör av Kärlek! — och denna din Kärlek bryter fram som livgivande, oemotståndliga och fruktbara kaskader i andras hjärtan, därför att de vid kontakten med detta vatten börjar slå med trons och kärlekens slag.

Vi skall gå till Jesus, till tabernaklet, för att lära känna honom, för att införliva hans lära, för att ge denna näring vidare till andra människor.