Texter på ämnet

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.