Texter på ämnet

En blick på världen, en blick på Guds folk, får oss nu i början av maj att betrakta den marianska fromheten, som tar sig uttryck i många olika vanor, gamla såväl som nya, men alla präglade av samma anda av kärlek.

Det är glädjande att se hur vördnaden för den heliga Jungfrun ständigt är lika levande och hur den bland oss kristna väcker en övernaturlig strävan efter att handla som domestici Dei, som medlemmar av Guds familj.

När ni under dessa dagar ser så många kristna som på otaliga sätt uttrycker sin kärlek till den heliga Jungfrun Maria, känner säkert även ni er ännu mer delaktiga i Kyrkan, ännu mer som bröder till dessa era bröder. Det är som en familjesammankomst där vuxna barn, som livet har skilt från varandra, åter sammanstrålar hos sin mor med anledning av någon högtid. Och om de någon gång har grälat och behandlat varandra illa, så gör de det inte den dagen: den dagen känner de sig förenade, alla känner de igen varandra i sin gemensamma tillgivenhet.

Maria bygger ständigt upp Kyrkan, hon församlar den, bevarar dess enhet. Det går inte att hysa en äkta vördnad för den heliga Jungfrun utan att känna sig innerligt knuten till Kristi mystiska kropps övriga medlemmar och djupare förenad med dess synliga huvud, påven. Därför tycker jag om att upprepa: omnes cum Petro ad Iesum per Mariam!, alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria! Och när vi förstår att vi är delaktiga i Kyrkan och uppmanade att känna oss som bröder i tron, upptäcker vi med djupare insikt det brödraskap som förenar hela mänskligheten: för Kyrkan har utsänts av Kristus till alla folk och stammar.

Vad jag nyss sagt är något vi alla har upplevt, eftersom vi aldrig har saknat tillfälle att märka de övernaturliga effekterna av en uppriktig vördnad för Jungfrun. Var och en av er skulle kunna berätta många saker. Och jag också: jag drar mig till minnes en vallfärd jag gjorde 1935 till ett Mariakapell i Kastilien, Sonsoles.

Det var inte en vallfärd i ordets vanliga betydelse. Där fanns varken buller eller trängsel: vi var tre stycken. Jag respekterar och älskar dessa andra offentliga uttryck för fromhet, men personligen föredrar jag att försöka erbjuda Maria samma kärlek och samma entusiasm genom personliga besök, eller i små grupper, med en känsla av intimitet.

Under den där vallfärden till Sonsoles fick jag veta ursprunget till detta sätt att åkalla den heliga Jungfrun. Det är en detalj utan större betydelse, men den visar hur det områdets befolkning känner sig som barn till vår Fru. Den bild av henne som vördas på den platsen gömdes under en period vid tiden för kampen mellan kristna och muslimer i Spanien. Efter några år upptäcktes statyn av några herdar som – enligt vad traditionen berättar – utbrast följande då de såg henne: Vad vackra ögon! De är som solar!*

De texter i den heliga Skrift som talar om vår Fru visar just hur Jesu mor följer sin Son steg för steg, ansluter sig till hans frälsningsuppdrag, gläds och sörjer tillsammans med honom, älskar dem han älskar, och med moderlig omsorg ägnar sig åt dem som står vid hans sida.

Låt oss exempelvis betrakta skildringen av bröllopet i Kana. Av alla de många gästerna på ett stimmigt landsortsbröllop, till vilket det kommit människor från olika byar, är det Maria som märker att det saknas vin. Bara hon märker det, och det genast. Vad livsnära episoderna ur Kristi liv verkar för oss! För Guds storhet lever sida vid sida med det vanliga, med vardagen. Det kännetecknar en kvinna, en uppmärksam husmor, att lägga märke till ett förbiseende, att uppmärksamma de små detaljer som gör människolivet behagligt: och så handlade Maria.

Lägg dessutom märke till att det är Johannes som berättar om episoden i Kana: han är den ende evangelist som har återgett detta tecken på moderlig omsorg. Den helige Johannes vill påminna oss om att Maria var närvarande när Herrens offentliga liv inleddes. Detta visar oss att han kunnat fördjupa sin insikt i betydelsen av vår Frus närvaro. Jesus visste åt vem han anförtrodde sin moder, nämligen en lärjunge som hade älskat henne, som hade lärt sig att älska henne som sin egen moder, och som förmådde förstå henne.

Låt oss nu tänka på dagarna som följde på Jesu himmelsfärd, i väntan på pingsten. Lärjungarna, som efter Kristi uppståndelse var fyllda av tro och längtade efter den utlovade helige Ande, ville känna sig förenade och vi finner dem cum Maria matre Iesu, med Maria, Jesu moder. Lärjungarnas bön åtföljer Marias bön: det var en enad familjs bön.

Den här gången är det den helige Lukas som återger det inträffade, han som är den evangelist som utförligast berättat om Jesu barndom. Det verkar som om han ville få oss att förstå att Maria, som spelade en särskilt viktig roll för Ordets människoblivande, på ett analogt sätt var närvarande även när Kyrkan, som är Kristi kropp, framträdde.

Alltsedan Kyrkans första levnadsdagar har alla kristna som sökt Guds kärlek, denna kärlek som uppenbarar sig för oss och blir kött i Jesus Kristus, mött Jungfrun och på många mycket olika sätt erfarit hennes moderliga omsorg. Den heliga Jungfrun kan verkligen kallas alla kristnas moder. Den helige Augustinus sade det i tydliga ordalag: Hon samarbetade med sin kärlek för att det i Kyrkan skulle födas kristtrogna, lemmar till det Huvud vars moder hon är i kroppsligt hänseende.

Det är därför inte underligt att ett av de äldsta uttrycken för vördnad för Maria är just en bön full av förtroende. Jag menar den antifon som författades för århundraden sedan och som vi fortfarande idag upprepar: Heliga Guds moder, vi tar vår tillflykt till dig: ringakta inte de böner vi i vår nöd riktar till dig, utan rädda oss ur alla faror, du ärekrönt och evigt välsignad Jungfru Maria.

Maria får oss att känna vårt brödraskap

Vi kan inte umgås med Maria som ett av hennes barn och bara tänka på oss själva och våra egna problem. Vi kan inte umgås med Jungfru Maria och dröja vid våra egna själviska problem. Maria för oss till Jesus, och Jesus är primogenitus in multis fratribus, förstfödd bland många bröder. Att känna Jesus får oss alltså att inse att vi inte kan leva vårt liv på annat sätt än i självutgivelse i våra medmänniskors tjänst. En kristen kan inte uppehålla sig vid sina egna problem, eftersom han måste leva vänd mot den universella Kyrkan och tänka på alla människors frälsning.

Ur detta perspektiv är till och med aspekter som skulle kunna anses vara privata och intima – som ansträngningen att göra framsteg i det inre livet – i själva verket inte personliga: den egna helgelsen utgör nämligen en helhet tillsammans med apostolatet. Vi bör därför anstränga oss i vårt inre liv och i utövandet av de kristna dygderna och tänka på hela Kyrkans väl. Vi kommer nämligen inte att kunna göra gott och låta andra känna Kristus om det i oss själva saknas ett uppriktigt åtagande att omsätta evangeliets lära i praktiken i det som är vår egen verklighet.

Impregnerade av denna anda kommer våra böner, även om de börjar med betraktelser av skenbart personliga ämnen och föresatser, i slutänden alltid att leda till vår nästas väl. Och om vi längs vår vandring håller den heliga Jungfrun i handen, kommer hon att få oss att känna oss som bröder till alla människor: för vi är alla barn till den Gud vars Dotter, Brud och Mor hon är.

Vår nästas problem måste bli våra problem. Det kristna broderskapet måste vara så djupt förankrat i vår själ att ingen människa är oss likgiltig. Maria, Jesu moder som närde honom, uppfostrade honom, åtföljde honom under hans jordiska vandring och nu befinner sig vid hans sida i himlen, kommer att hjälpa oss att känna igen Jesus som går förbi, som uppenbarar sig för oss i våra medmänniskors behov.

Apostlarnas lärarinna

Men tänk inte bara på er själva: förstora era hjärtan tills de omfamnar hela mänskligheten. Tänk framför allt på dem som finns i er närmaste omgivning – släktingar, vänner, kollegor – och tänk på hur ni kan få dem att känna en djupare vänskap med vår Herre. Om det rör sig om rättskaffens och hederliga personer, som förmår att vanemässigt vara nära Gud, så anbefall dem konkret åt vår Fru. Och be även för alla de människor som ni inte känner personligen, för alla färdas vi i samma båt.

Var lojala och generösa. Vi utgör delar i samma kropp, Kristi mystiska kropp, den heliga Kyrkan, till vilken många är kallade som uppriktigt söker sanningen. Därför har vi en allvarlig skyldighet att för våra medmänniskor uppenbara Kristi kärleks väsen, dess värde och djup. En kristen kan inte vara egoist: om han vore det skulle han svika sin egen kallelse. Det är inte likt Kristus att nöja sig med att upprätthålla den egna själsfriden – en falsk frid – och inte bry sig om andras väl. Om vi har accepterat det mänskliga livets verkliga innebörd – som tron uppenbarar för oss – kan vi inte förbli lugna, övertygade om att vi själva handlar väl, om vi inte praktiskt och konkret försöker få andra att närma sig Gud.

Det finns ett verkligt hinder för apostolatet: falsk hänsyn, rädslan för att beröra andliga samtalsämnen, eftersom man misstänker att ett sådant samtal inte kommer att anses vara passande i vissa miljöer, för att det finns en risk för att såra någons känslor. Hur ofta är inte detta resonemang ett sätt att maskera egoism! Det är inte fråga om att såra någon, utan om raka motsatsen: om att tjäna. Även om vi personligen är ovärdiga, gör Guds nåd oss till redskap som kan vara till nytta för andra och meddela dem det glada budskapet att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Är det rätt att på detta sätt lägga sig i andras liv? Det är nödvändigt. Kristus har lagt sig i våra liv, utan att be om vårt tillstånd. Så handlade han även med de första lärjungarna. När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Var och en behåller sin frihet, den falska friheten, att säga nej till Gud, som den unge mannen som dignade under sina rikedomar och som den helige Lukas berättar om. Men Herren och vi – som lyder hans ord: gå ut och förkunna – har rätten och skyldigheten att tala om Gud, detta stora mänskliga ämne, för längtan efter Gud är det djupaste som väller upp ur människans hjärta.

O heliga Maria, Regina apostolorum, du drottning över alla dem som längtar efter att sprida kunskap om din Sons kärlek, du som förstår vårt elände så väl, be om förlåtelse för våra liv: för det i oss som hade kunnat vara eld men har blivit aska, för det ljus som upphört att upplysa, för det salt som förlorat sin sälta. Du Guds moder, vars bön är allsmäktig: utverka förlåtelse för oss och samtidigt styrka för att vi verkligen skall leva av hopp och kärlek, för att vi skall kunna föra tron på Kristus till andra.