Texter på ämnet

Vi har redan talat en hel del om detta ämne vid andra tillfällen, men låt mig åter insistera på hur naturligt och enkelt den helige Josef levde, utan att ta avstånd från sina grannar och utan att resa onödiga barriärer mellan sig och dem.

Även om det ibland kanske kan vara lämpligt att göra det, tycker jag därför vanligtvis inte om att tala om katolska arbetare, katolska ingenjörer, katolska läkare o.s.v. som om det rörde sig om en särskild kategori inom yrket, som om katolikerna utgjorde små grupper åtskilda från övriga. Detta ger intrycket av att det finns en avgrund mellan de kristna och resten av mänskligheten. Jag respekterar dem som tycker tvärtom, men jag anser det vara mycket lämpligare att tala om arbetare som är katoliker, eller om katoliker som är arbetare; om ingenjörer som är katoliker, eller katoliker som är ingenjörer. För en människa som tror och utövar ett intellektuellt, tekniskt eller manuellt arbete är och känner sig förenad med sina kollegor, han är lik dem, har samma rättigheter och skyldigheter, samma önskan att bli bättre, samma strävan efter att bemöta gemensamma problem och finna lösningar på dem.

En katolik införlivar allt detta och gör sitt dagliga liv till ett vittnesbörd om tron, hoppet och kärleken. Det är ett enkelt och normalt vittnesbörd som inte behöver stora åthävor, men som genom ett konsekvent kristet liv visar Kyrkans ständiga närvaro i världen, eftersom samtliga katoliker själva är Kyrkan då de är fullvärdiga medlemmar av Guds enda folk.

Kamp: ett kärleks- och rättviseåtagande

Men är inte detta ett föråldrat språkbruk? Har det inte ersatts av modernare uttrycksformer som försöker dölja personliga eftergifter bakom ett pseudovetenskapligt språkbruk? Råder det inte ett tyst samförstånd om att det som verkligen är värdefullt är pengar, som man ju kan köpa allt för, timlig makt, list för att alltid dra det längsta strået, mänsklig vishet som anses vuxen, enligt vilken det sakrala är överspelat?

Jag är inte pessimist och har heller aldrig varit det, för tron säger mig att Kristus har segrat en gång för alla och som en garanti för sin triumf gett oss ett bud som även är ett åliggande: att kämpa. Vi kristna har ett kärleksåtagande, som vi accepterat frivilligt när Gud i sin nåd kallat oss: en skyldighet som sporrar oss att kämpa ihärdigt, för vi vet att vi är lika bräckliga som våra medmänniskor. Men samtidigt får vi inte glömma att om vi använder de medel som står till buds, kommer vi att vara världens salt, ljus och jäst. Vi kommer att vara Guds tröst.

Vår bestämda avsikt att härda ut i denna föresats av kärlek är dessutom en skyldighet som rättvisan ålägger oss. Och åtagandet, som är gemensamt för alla troende, tar sig konkret uttryck i en ständig kamp. Hela Kyrkans tradition talar om de kristna som milites Christi, Kristi soldater. Soldater som skänker sina medmänniskor själsro, samtidigt som de ständigt kämpar mot sina personliga onda böjelser. Vissa, som saknar övernaturlig syn eller i praktiken inte tror, vill ibland inte ens höra talas om livet på jorden som en kamp. De antyder illvilligt att om vi anser oss vara milites Christi, finns det en risk för att vi kommer att utnyttja tron för timliga ändamål, att vi kommer att framkalla våld och sekterism. Det sättet att tänka är en lika ledsam som ologisk förenkling, som dessutom brukar gå hand i hand med bekvämlighet och feghet.

Ingenting är den kristna tron mer fjärran än den fanatism som utmärker de olika oheliga allianserna mellan heligt och profant, oavsett deras politiska kulör. Det föreligger ingen fara för fanatism om man förstår kampen så som Kristus har lärt oss att den skall vara, nämligen den enskildes kamp mot sig själv, en ständigt förnyad ansträngning att älska Gud mer, att rycka upp den egna egoismen med rötterna, att tjäna alla människor. Att dra sig undan denna kamp är, vilken ursäkt man än anför, liktydigt med att på förhand erkänna sig besegrad, tillintetgjord, utan tro, med själen slagen till marken och släpad än hit, än dit, av futtiga glädjeämnen.

För en kristen är den andliga kampen inför Gud och alla hans medbröder i tron en nödvändighet, en konsekvens av hans kristna identitet. Om någon inte kämpar, sviker han därför Jesus Kristus och hela hans mystiska kropp, som är Kyrkan.

Genom prästvigningens sakrament har Gud vår Fader gjort det möjligt för några troende att, i kraft av att den helige Ande på ett nytt och ofattbart sätt ingjuts i dem, erhålla ett outplånligt tecken i själen som får dem att likna Kristus Prästen så att de kan agera i Jesu Kristi namn, i hans egenskap av den mystiska kroppens huvud. Tack vare det särskilda prästadömet som skiljer sig från de troendes allmänna prästadöme, inte bara till grad utan även till sitt väsen, kan de konsekrera Kristi kropp och blod, inför Gud frambära det heliga Mässoffret, förlåta synder i den sakramentala bikten och utöva sitt lärouppdrag in iis quae sunt ad Deum, i allt det och bara det som hänför sig till Gud.

Följaktligen måste prästen uteslutande vara en Guds man och avvisa frestelsen att hävda sig på områden där de troende inte behöver honom. Prästen är inte en psykolog, sociolog eller antropolog: han är en annan Kristus, Kristus själv, med uppgiften att vårda sina bröders och systrars själar. Det vore sorgligt om prästen, på grundval av mänsklig kunskap som han endast kommer att kunna odla ytligt och amatörmässigt om han verkligen ägnar sig åt sitt kall, utan vidare skulle anse sig ha rätt att framställa sig som en ofelbar auktoritet i fråga om dogmatik eller moralteologi. Det skulle endast tyda på hans dubbla okunskap, såväl i fråga om den mänskliga som i fråga om den teologiska kunskapen, även om hans ytliga visdomsfernissa skulle lyckas förleda någon läsare eller försvarslös åhörare.

Det är allmänt känt att vissa kyrkliga dignitärer av idag förefaller avse att tillverka en ny Kyrka, varigenom de förråder Kristus genom att byta ut de andliga målen – människornas, varje enskild människas frälsning – mot timliga. Om de inte övervinner denna frestelse kommer de att försumma utövandet av sin prästerliga tjänst, de kommer att förlora folkets tillit och respekt och orsaka en oerhörd förödelse inom Kyrkan. Dessutom kommer de att orättmätigt lägga sig i de troendes och andra människors politiska frihet och därigenom så förvirring i den civila samvaron, varigenom de blir farliga även på detta område. Prästvigningens sakrament är avsett som en övernaturlig tjänst till den vigdes trosfränder, men vissa förefaller vilja omvandla det till ett världsligt redskap för ett nytt tyranni.

Säden och ogräset

Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.