Texter på ämnet

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Men låt oss fortsätta att betrakta de underbara sakramenten. I de sjukas smörjelse, som den sista smörjelsen numera kallas, deltar vi i en kärleksfull förberedelse inför den resa som kommer att leda till Fadershuset. Och avslutningsvis, i den heliga Eukaristin – det gudomliga slöseriets främsta sakrament, om vi får säga så – överlämnar Gud sig själv till oss: Jesus Kristus, som alltid – och inte bara under den heliga Mässan – är verkligen närvarande med sin kropp, själ, blod och gudom.

Jag tänker ofta på prästernas ansvar att garantera att alla kristna har tillgång till denna sakramentens gudomliga källa. Guds nåd kommer till varje människas undsättning. Varje människa behöver konkret, personlig hjälp. Man kan inte bistå själar kollektivt! Man får inte kränka människans värdighet eller Guds barns värdighet genom att inte vända sig till var och en med den ödmjukhet som hör till någon som vet sig vara ett redskap för att förmedla Kristi kärlek. För varje själ är en underbar skatt, varje människa är unik, oersättlig. Var och en är värd allt Kristi blod.

Vi talade tidigare om kamp, men för att kämpa krävs träning, lämplig näring, medicin om man blir sjuk, slår sig eller på annat sätt blir skadad. Sakramenten, Kyrkans främsta medicin, är inte överflödiga: när man överger dem frivilligt kan man inte fortsätta ens ett enda steg längs vägen i Kristi spår. Vi behöver sakramenten som luften vi andas, som vårt eget blodomlopp, som ljuset, för att när som helst kunna uppfatta vad Herren vill av oss.

Kristen askes kräver styrka, och denna styrka finner den kristne i sin Skapare. Vi är mörker, han är det klaraste ljuset; vi är sjuka och han är vår hälsa. Vi lider brist och han är oändlig rikedom, vi är svaga och han upprätthåller oss, quia tu es, Deus, fortitudo mea , för du, Herre, är min styrka. Det finns ingenting på denna jord som kan motstå den otåliga strömmen av Kristi återlösande blod. Men människans litenhet kan beslöja hennes ögon så att hon inte ser Guds storhet. Därav följer att alla troende, särskilt de vars uppgift det är att andligt leda – tjäna – Guds folk, är ansvariga för att inte tillsluta nådens källor och inte skämmas för Kristi kors.