Texter på ämnet

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

I rätt tid

Exhortamur ne in vacuum gratiam Dei recipiatis, jag uppmanar er att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Guds nåd kan nämligen fylla våra själar denna fasta om vi inte stänger hjärtats dörrar. Vi måste vara väl inställda, önska förändra oss på riktigt, inte vilja leka med Herrens nåd.

Jag tycker inte om att tala om fruktan, för det som motiverar en kristen är Guds kärlek som har uppenbarat sig för oss i Kristus och som lär oss att älska alla människor och hela skapelsen. Däremot måste vi tala om ansvar, om allvar. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte, varnar Aposteln.

Man måste bestämma sig. Man kan inte leva, som talesättet säger, med två stearinljus tända: det ena till den helige Mikael och det andra till djävulen. Man måste släcka djävulens ljus. Vi måste leva vårt liv på ett sådant sätt att det brinner helt och hållet i Herrens tjänst. Om vår strävan efter helighet är uppriktig, om vi är följsamma nog för att sätta oss i Guds händer, kommer allt att gå väl. För han är alltid beredd att ge oss sin nåd och, särskilt under denna tid, den nåd som behövs för en ny omvändelse, för en förbättring av vårt kristna liv.

Vi kan inte se på denna fastetid som på ännu ett skede, en cyklisk upprepning av en liturgisk period. Detta ögonblick är unikt, det är en gudomlig hjälp som vi måste ta emot. Jesus går förbi och förväntar sig – idag, nu – en stor omvandling hos oss.

Ecce nunc tempus acceptabile, ecce nunc dies salutis: Nu är den rätta stunden, som kan vara frälsningens dag. Återigen hör vi den gode Herdens rop, hans kärleksfulla kallelse: Ego vocavi te nomine tuo. Han kallar var och en av oss vid namn, med det smeknamn som de som är oss tillgivna använder. Jesu ömhet gentemot oss kan inte uttryckas i ord.

Betrakta tillsammans med mig hur underbar Guds kärlek är: Herren kommer oss till mötes, han väntar, ställer sig vid vägkanten så att vi inte kan undgå att se honom. Och han kallar oss personligen, talar med oss om våra angelägenheter, som även är hans, han för vårt samvete till botfärdighet, öppnar det för generositeten och inpräglar i våra själar en längtan efter att vara trogna, efter att kunna kalla oss hans lärjungar. Det räcker med att uppfatta dessa nådens innerliga ord, som ofta är som kärleksfulla förebråelser, för att vi skall inse att han inte har glömt oss under hela den tid vi av egen skuld inte har sett honom. Kristus älskar oss med den oändliga kärlek som ryms i hans gudomliga hjärta.

Hör hur han insisterar: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig . Han lovar dig sin härlighet och sin kärlek, han ger dig dem i rätt tid och kallar på dig; och du, vad ger du Herren? Hur besvarar du, hur besvarar jag, denna Jesu kärlek när han går förbi?

Ecce nunc dies salutis, vi står inför frälsningens dag. Den gode Herdens rop når fram till oss: ego vocavi te nomine tuo, jag har kallat just dig, jag har kallat dig vid ditt namn. Man måste svara – kärlek återgäldas med kärlek – ecce ego quia vocasti me, du har kallat mig och här är jag. Jag är besluten att inte låta denna fastetid gå spårlöst förbi, likt vatten som rinner över stenar. Jag skall låta mig indränkas, förvandlas, jag skall omvända mig, jag skall åter vända mig till Herren, älska honom som han vill bli älskad.

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Vad finns kvar av ditt hjärta, frågar den helige Augustinus, för att du skall kunna älska dig själv? Vad finns kvar av din själ, av ditt förstånd? ”Ex toto”, säger han, ”Totum exigit te, qui fecit te”, den som har skapat dig kräver hela dig.

Efter denna kärleksbekännelse måste man handla som förälskade i Gud. In omnibus exhibeamus nosmetipsos sicut Dei ministros, låt oss på alla sätt visa oss som Herrens tjänare. Om du ger dig själv till honom på det sätt han vill, kommer nådens verkan att ta sig uttryck i ditt yrkesliv, i ditt arbete, i dina ansträngningar för att utföra mänskliga ting på ett gudomligt sätt, vare sig de är små eller stora, för genom kärleken får alla ting en ny dimension.

Men under denna fasta får vi inte glömma att det inte är lätt att vilja vara Guds tjänare. Låt oss fortsätta läsa den text av den helige Paulus som Mässans läsning återger denna söndag, så att vi kan dra oss svårigheterna till minnes: Som Guds tjänare – skriver Aposteln – visar jag stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod ochgodhet, med helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft.

Under livets mest skiftande omständigheter, i alla situationer, måste vi uppträda som Guds tjänare, medvetna om att Herren är med oss, om att vi är hans barn. Vi måste vara medvetna om de gudomliga rötter som vårt liv är inympat på och handla i överensstämmelse därmed.

Dessa Apostelns ord bör fylla er med glädje, för de kan liknas vid en kanonisering av er kallelse till att vara vanliga kristna som lever mitt i världen och som delar era strävanden, arbeten och glädjeämnen med era medmänniskor, era likar. Allt detta är en gudomlig väg. Vad Herren ber er om är att ni i varje ögonblick skall handla som hans barn och tjänare.

Men dessa livets vanliga omständigheter kommer att bli en gudomlig väg om vi verkligen omvänder oss, om vi ger oss hän. För den helige Paulus talar hårda ord. Han lovar de kristna ett svårt och riskfyllt liv i ständig spänning. Vad kristendomen har förvanskats när man har velat utmåla den som ett bekvämt liv! Men det är även en förvanskning av sanningen att tro att detta djupa och allvarliga liv, som har en livlig erfarenhet av den mänskliga tillvarons alla svårigheter, skulle vara ett liv fullt av ångest, förtryck eller fruktan.

En kristen är realist, med en övernaturlig och mänsklig realism som lägger märke till alla livets nyanser: smärta och glädje, det egna och andras lidande, visshet och villrådighet, generositet och tendensen till egoism. En kristen känner till allt och ställs inför allt, fylld av kristen karaktärsfasthet och den styrka han erhåller från Gud.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.