Texter på ämnet

Genom prästvigningens sakrament har Gud vår Fader gjort det möjligt för några troende att, i kraft av att den helige Ande på ett nytt och ofattbart sätt ingjuts i dem, erhålla ett outplånligt tecken i själen som får dem att likna Kristus Prästen så att de kan agera i Jesu Kristi namn, i hans egenskap av den mystiska kroppens huvud. Tack vare det särskilda prästadömet som skiljer sig från de troendes allmänna prästadöme, inte bara till grad utan även till sitt väsen, kan de konsekrera Kristi kropp och blod, inför Gud frambära det heliga Mässoffret, förlåta synder i den sakramentala bikten och utöva sitt lärouppdrag in iis quae sunt ad Deum, i allt det och bara det som hänför sig till Gud.

Följaktligen måste prästen uteslutande vara en Guds man och avvisa frestelsen att hävda sig på områden där de troende inte behöver honom. Prästen är inte en psykolog, sociolog eller antropolog: han är en annan Kristus, Kristus själv, med uppgiften att vårda sina bröders och systrars själar. Det vore sorgligt om prästen, på grundval av mänsklig kunskap som han endast kommer att kunna odla ytligt och amatörmässigt om han verkligen ägnar sig åt sitt kall, utan vidare skulle anse sig ha rätt att framställa sig som en ofelbar auktoritet i fråga om dogmatik eller moralteologi. Det skulle endast tyda på hans dubbla okunskap, såväl i fråga om den mänskliga som i fråga om den teologiska kunskapen, även om hans ytliga visdomsfernissa skulle lyckas förleda någon läsare eller försvarslös åhörare.

Det är allmänt känt att vissa kyrkliga dignitärer av idag förefaller avse att tillverka en ny Kyrka, varigenom de förråder Kristus genom att byta ut de andliga målen – människornas, varje enskild människas frälsning – mot timliga. Om de inte övervinner denna frestelse kommer de att försumma utövandet av sin prästerliga tjänst, de kommer att förlora folkets tillit och respekt och orsaka en oerhörd förödelse inom Kyrkan. Dessutom kommer de att orättmätigt lägga sig i de troendes och andra människors politiska frihet och därigenom så förvirring i den civila samvaron, varigenom de blir farliga även på detta område. Prästvigningens sakrament är avsett som en övernaturlig tjänst till den vigdes trosfränder, men vissa förefaller vilja omvandla det till ett världsligt redskap för ett nytt tyranni.

Att leva med i den heliga Mässan innebär att man ständigt ber, att man blir övertygad om att Mässan för var och en av oss är ett personligt möte med Gud: vi tillber, lovar, ber, tackar och gottgör för våra synder, vi renar oss, vi känner oss förenade med Kristus tillsammans med alla kristna.

Ibland kanske vi har frågat oss hur vi kan besvara Guds stora kärlek. Kanske har vi önskat att vi kunde få ett tydligt program för hur man lever ett kristet liv. Lösningen är enkel och uppnåelig för alla troende: att delta med kärlek i den heliga Mässan, att i Mässan lära sig umgås med Gud, för detta offer innesluter allt vad Herren önskar sig av oss.

Tillåt mig påminna er om vad ni många gånger iakttagit: de liturgiska ceremoniernas förlopp. Genom att följa med i dem steg för steg blir det möjligt för Herren att låta var och en av oss upptäcka på vilka punkter vi måste bli bättre, vilka laster vi måste rycka upp med roten och hur vi skall umgås broderligt med alla människor.

Prästen går mot Guds altare, mot Gud, min ungdoms glädje. Den heliga Mässan börjar med en glädjefylld sång, för Gud är närvarande. Tillsammans med tacksamhet och kärlek uttrycks den glädjen i kyssen av altarbordet, en symbol för Kristus och ett minne av helgonen: en liten plats som helgas genom att utgöra platsen för det offer som är oändligt verkningsfullt.

Syndabekännelsen, Confiteor, ställer oss inför vår ovärdighet. Det är inte fråga om att vi abstrakt kommer ihåg vår skuld, utan om den konkreta förekomsten av våra synder och brister. Därför upprepar vi: Kyrie eleison, Christe eleison: Herre, förbarma dig; Kristus, förbarma dig. Om den förlåtelse vi behöver stod i relation till våra förtjänster, skulle det nu välla upp en bitter sorg i våra själar. Men tack vare Guds godhet kommer förlåtelsen från Guds barmhärtighet, och vi hyllar honom: Gloria! – ty du allena är helig, du allena Herre, du allena den högste, Jesus Kristus, med den helige Ande, i Gud Faderns härlighet.

Vi lyssnar nu till Guds ord ur den heliga Skrift, episteln och evangeliet, genom vilka Tröstaren ger oss ljus och talar till oss med mänskliga röster för att vårt förnuft skall kunna vinna kunskap och kontemplera, för att viljan skall stärkas och leda till handlingar. För vi är ett enda folk som bekänner en enda tro, ett Credo: ett folk samlat i Faderns, Sonens och den helige Andes enhet.

Därefter kommer frambärandet av offergåvorna: människors bröd och vin. Det är inte mycket, men åtföljs av bön: I ödmjukhetens ande och med ett förkrossat hjärta må vi upptas av dig, o Herre, och må vårt offer idag så frambäras inför ditt ansikte, att det behagar dig. Åter slås vi av minnet av vårt elände och önskan att allt det som är avsett för Herren må vara klart och renat: jag skall två mina händer … jag älskar ditt hus skönhet.

För ett ögonblick sedan, före lavabo, åkallade vi den helige Ande och bad honom att välsigna det offer som vi frambär i hans heliga namn. Efter handtvagningen vänder vi oss till Treenigheten – Suscipe, Sancta Trinitas – för att den må ta emot det vi frambär till åminnelse av Kristi liv, lidande, uppståndelse och himmelsfärd, till ära för Maria, evigt jungfru, och till ära för alla helgon.

Må offret vara till gagn för allas frälsning – Orate, fratres, ber prästen – för detta offer är mitt och ert, hela den heliga Kyrkans. Be, bröder, även om ni är få som samlats, om det så bara skulle finnas en enda kristen fysiskt närvarande, om det så bara skulle vara prästen: för varje Mässa är det universella brännoffret, återlösningen för alla stammar och språk, länder och folk.

Genom de heligas samfund tar alla kristna emot varje Mässas nådegåvor, vare sig den firas inför tusentals personer eller om det bara finns en enda – kanske tankspridd – korgosse närvarande. Under alla omständigheter förenas himlen och jorden för att tillsammans med Herrens änglar sjunga: Sanctus, Sanctus, Sanctus …

Jag applåderar och lovsjunger tillsammans med änglarna. Det är inte svårt, för jag vet att jag är omgiven av dem när jag firar den heliga Mässan. De tillber Treenigheten. Jag vet även att på något sätt deltar den heliga Jungfrun, genom sin djupa förening med den heliga Treenigheten och för att hon är moder till Kristus, till hans kropp och blod. Hon är moder till Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Jesus Kristus blev till i den heliga Marias moderliv, utan någon mans deltagande, uteslutande genom den helige Andes kraft. I hans ådror flyter samma blod som i hans moders: detta blod frambärs i det återlösande offret, på Kalvarieberget och i den heliga Mässan.

Så inleds canon?, i vilken vi med barns förtröstan kallar Gud, vår Fader, mildaste. Vi ber till honom för Kyrkan och för alla i Kyrkan: för påven, för vår familj, för våra vänner och kamrater. Och en katolik, som har ett världsomfamnande hjärta, ber för hela världen, för ingenting kan uteslutas från hans entusiastiska iver. För att bönen skall tas emot, påminner vi om vår förening med den heliga, alltid rena Jungfrun Maria och med en handfull människor som först av alla följde Kristus och dog för honom.

Quam oblationem … Konsekrationens stund närmar sig. Nu, i Mässan, är det återigen Kristus som agerar genom prästen: Detta är min lekamen. Detta är mitt blods kalk. Jesus är mitt ibland oss! I och med transsubstantiationen upprepas Guds oändliga vansinne, som bestäms av kärleken. När denna stund i dag upprepas, bör var och en av oss kunna säga till Herren, i sitt hjärtas tystnad, att ingenting må skilja oss från honom, att hans –försvarslösa – beredvillighet att stanna kvar under brödets och vinets ömtåliga gestalter har gjort oss till frivilliga slavar: praesta meae menti de te vivere, et te illi semper dulce sapere, låt min själ få leva av ditt eget liv, låt den se och smaka att du, Gud, är ljuv.

Fler begärande böner, för vi människor är nästan alltid benägna att be om saker: för våra avlidna bröder och systrar, för oss själva. Här ryms även alla våra svek, allt vårt elände. Vår börda är stor, men han vill bära den för oss och med oss. Den eukaristiska bönen slutar med ännu en åkallan av den heliga Treenigheten: per Ipsum, et cum Ipso, et in Ipso … genom Kristus, med Kristus och i Kristus, vår kärlek, tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.