Texter på ämnet

Jag förstår inte hur man kan leva kristet utan att känna sig i behov av att ständigt umgås som vän med Jesus i Ordet och Brödet, i bönen och Eukaristin. Och jag förstår mycket väl att de kristna under århundradenas lopp, generation efter generation, har velat konkretisera denna eukaristiska fromhet. Ibland har de givit sin tro offentliga uttryck i handlingar som omfattat hela folkmassor. Andra gånger har den eukaristiska fromheten uttryckts med omärkbara och stilla gester i kyrkorummets heliga frid eller i hjärtats djup.

Framför allt bör vi älska den heliga Mässan, som måste vara vår dags mittpunkt. Om vi deltar väl i Mässan, hur skall vi kunna annat än fortsätta tänka på Herren under resten av dagen, för att inte avlägsna oss från hans närvaro, för att arbeta som han arbetade och älska som han älskade? Låt oss lära oss att vara tacksamma mot Herren för denna hans gest av tillgivenhet: att han inte velat begränsa sin närvaro till stunden för Mässoffret, utan beslutat att stanna kvar i den heliga hostian som förvaras i tabernaklet.

Jag kan berätta att tabernaklet för mig alltid har varit som Betania, den lugna och fridfulla plats där Kristus är närvarande, där vi kan berätta om våra bekymmer, våra lidanden, våra drömmar och våra glädjeämnen, på samma enkla och naturliga sätt som hans vänner Marta, Maria och Lasaros gjorde. När jag går längs gatorna i någon stad eller by, blir jag därför alltid glad när jag, om så bara på avstånd, upptäcker konturen av en kyrka: där finns ett nytt tabernakel, ännu ett tillfälle för själen att fly och åtminstone i sin längtan vara tillsammans med Herren i det allraheligaste sakramentet.

I städer världen över följer under denna högtid de kristna i procession Herren, som dold i hostian går längs gator och torg – på samma sätt som under sitt jordiska liv. Herren visar sig för dem som vill se honom, han går dem till mötes som inte söker honom. Jesus uppträder så, ännu en gång, mitt bland de sina: hur reagerar vi på denna Mästarens kallelse?

Yttre tecken på kärlek bör födas i hjärtat och i förlängningen ge vittnesbörd i form av ett kristet handlande. Om vi har förnyats genom att ta emot Herrens kropp, måste vi uttrycka det med gärningar. Låt oss göra våra tankar uppriktiga: präglade av frid, hängivelse, tjänstvilja. Låt oss göra våra ord sanningsenliga, tydliga, lämpliga, ord som förmår trösta och hjälpa och framför allt föra med sig Guds ljus till andra. Låt oss göra våra handlingar konsekventa, effektiva, välanpassade: må de föra med sig bonus odor Christi, Kristi väldoft, så att de påminner om hans sätt att handla och leva.

Corpus Christi—processionen gör Kristus närvarande i världens byar och städer. Men jag vill upprepa att denna närvaro inte får vara en händelse som varar en enda dag, en upplevelse man ser och sedan glömmer. Att Jesus går förbi måste få oss att tänka på att vi även bör upptäcka honom i våra vardagliga göromål. Utöver denna torsdags högtidliga procession bör det finnas en tyst och enkel procession i varje kristens vardag: en kristen är nämligen en människa bland andra men känner glädjen av att ha fått ta emot tron och det gudomliga uppdraget att handla så att Herrens budskap på jorden förnyas. Vi saknar inte fel, elände eller synder. Men Gud är med människorna, och vi måste göra så att han kan använda sig av oss och hans vandring bland hans skapade varelser kan pågå oavbrutet.

Låt oss därför be Herren att han må ge oss en djup eukaristisk fromhet, så att vårt personliga umgänge med honom uttrycks med glädje, frid och en strävan efter rättvisa. Därigenom kommer vi att göra det lättare för andra att känna igen Kristus. Vi kommer att bidra till att sätta honom på toppen av all mänsklig verksamhet. Då kommer Jesu löfte att uppfyllas: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.