Texter på ämnet

Att umgås med Jesus Kristus

Man älskar inte Kristus om man inte älskar den heliga Mässan, om man inte anstränger sig för att leva sig in i den med lugn och ro, fromt och kärleksfullt. Kärleken gör förälskade finkänsliga, ömma. Kärleken lär dem lägga märke till och vårda detaljer som ibland är ytterst små, men som alltid ger uttryck för ett passionerat hjärta. Det är så vi bör delta i den heliga Mässan. Därför har jag alltid misstänkt att de som vill att Mässan skall vara kort eller läsas i all hast, en attityd som dessutom inte är särskilt elegant, inte har insett vad Mässoffret innebär.

Kärleken till Kristus som offrar sig för oss gör att vi efter Mässans slut lyckas finna några minuter för en personlig, innerlig tacksägelse som i hjärtats tystnad förlänger den tacksägelse som Eukaristin är. Hur skall vi vända oss till honom, hur skall vi tala med honom, hur skall vi uppföra oss?

Det kristna livet består inte av stela normer, för den helige Ande leder inte människor i flock, utan ingjuter i var och en de föresatser, ingivelser och impulser som kommer att vara honom till hjälp för att uppfatta och göra Faderns vilja. Jag anser emellertid att många gånger kommer det väsentliga i vår dialog med Kristus, i vår tacksägelse efter den heliga Mässan, att bestå i att betrakta att Herren för oss är kung, läkare, mästare och vän.

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.

Att umgås med Maria

På ett spontant, naturligt sätt föds inom oss önskan att umgås med Guds moder som även är vår moder. Att umgås med henne som man umgås med en levande person: för döden har inte besegrat henne, hon är ju med kropp och själ hos Gud Fader, hos Gud Son, hos Gud helige Ande.

För att förstå vilken roll Maria spelar i de kristnas liv, för att känna oss dragna till henne och söka hennes älskvärda umgänge med ett barns tillgivenhet, behövs inte några stora avhandlingar, även om hennes gudomliga moderskaps mysterium har en så rik innebörd att vi aldrig kommer att kunna betrakta det tillräckligt mycket.

Den katolska tron har i Maria känt igen ett privilegierat tecken på Guds kärlek: Gud kallar oss redan nu vänner, hans nåd verkar i oss, får oss att födas på nytt ur synden. Den ger oss kraft så att vi, mitt i den svaghet som kännetecknar den som fortfarande är stoft och elände, på något sätt kan återspegla Kristi ansikte. Vi är inte bara skeppsbrutna som Gud har lovat att rädda, för denna räddning är redan verksam i oss. Vi umgås inte med Gud som en blind som längtar efter ljus men som ännu jämrar sig i mörkrets våndor, utan som ett barn som vet sig älskat av sin Far.

Om denna hjärtlighet, denna förtröstan, denna säkerhet, talar Maria med oss. Det är därför som hennes namn omedelbart når vårt hjärta. Det förhållande var och en av oss har med sin egen mor kan tjäna som modell och vägledning för vårt umgänge med Frun med det ljuva namnet, Maria. Med samma hjärta som vi älskar våra föräldrar, våra syskon och andra familjemedlemmar, våra vänner, måste vi älska Gud: vi har inget annat hjärta. Och med samma hjärta måste vi umgås med Maria.

Hur uppför sig en normal son eller dotter med sin mor? På tusen olika sätt, men alltid med kärlek och förtroende. Med en kärlek som i varje enskilt fall kommer att ta sig olika uttryck, formade av livet självt, en kärlek som aldrig är kall utan uttrycks genom innerliga familjetraditioner, små dagliga ömhetsbetygelser som ett barn måste visa sin mor och som en mor saknar om barnet glömmer dem: en kyss eller smekning på väg ut eller vid hemkomsten, en liten gåva, några uttrycksfulla ord.

I vår relation till vår himmelska moder finns också sådana gängse former för barns tillgivenhet som kanaliserar vårt vanliga umgänge med henne. Många kristna har tagit till sig den antika traditionen att bära skapular, eller annars har de tagit för vana att hälsa – det behövs inga ord, tanken räcker – på de Mariabilder som finns i varje kristet hem eller som pryder gatorna i många städer. Eller annars är de hängivna den underbara bön som är den heliga rosenkransen, i vilken man inte tröttnar på att upprepa ständigt samma saker, på samma sätt som förälskade inte tröttnar på varandra, och i vilken man lär sig att återuppleva centrala stunder i Herrens liv. Eller kanske brukar de ägna vår Fru en dag i veckan – just denna dag som vi är samlade här, lördagen – och erbjuda henne någon liten ömhetsbetygelse och på ett särskilt sätt betrakta hennes moderskap.

Det finns många andra former för mariansk fromhet som vi inte behöver nämna nu. De måste inte alla finna en plats i varje kristens liv – att växa i det övernaturliga livet är något helt annat än att samla fromhetsövningar på hög – men jag måste samtidigt säga att man inte äger trons fullhet om man inte utövar någon av dem, om man inte på något sätt alls uttrycker sin kärlek till Maria.

De som anser att uttrycksformerna för vördnad för den heliga Jungfrun tillhör det förflutna visar att de har förlorat känslan för den djupliggande kristna betydelsen av dessa fromhetsövningar, att de har glömt vilken källa som är deras ursprung: tron på Gud Faders vilja att frälsa oss, kärleken till Gud Son som verkligen blev människa och föddes av en kvinna, förtröstan på Gud helige Ande som helgar oss med sin nåd. Det är Gud som har givit oss Maria och vi har ingen rätt att avvisa henne, utan måste vända oss till henne med ett barns kärlek och glädje.

Jag förstår inte hur man kan leva kristet utan att känna sig i behov av att ständigt umgås som vän med Jesus i Ordet och Brödet, i bönen och Eukaristin. Och jag förstår mycket väl att de kristna under århundradenas lopp, generation efter generation, har velat konkretisera denna eukaristiska fromhet. Ibland har de givit sin tro offentliga uttryck i handlingar som omfattat hela folkmassor. Andra gånger har den eukaristiska fromheten uttryckts med omärkbara och stilla gester i kyrkorummets heliga frid eller i hjärtats djup.

Framför allt bör vi älska den heliga Mässan, som måste vara vår dags mittpunkt. Om vi deltar väl i Mässan, hur skall vi kunna annat än fortsätta tänka på Herren under resten av dagen, för att inte avlägsna oss från hans närvaro, för att arbeta som han arbetade och älska som han älskade? Låt oss lära oss att vara tacksamma mot Herren för denna hans gest av tillgivenhet: att han inte velat begränsa sin närvaro till stunden för Mässoffret, utan beslutat att stanna kvar i den heliga hostian som förvaras i tabernaklet.

Jag kan berätta att tabernaklet för mig alltid har varit som Betania, den lugna och fridfulla plats där Kristus är närvarande, där vi kan berätta om våra bekymmer, våra lidanden, våra drömmar och våra glädjeämnen, på samma enkla och naturliga sätt som hans vänner Marta, Maria och Lasaros gjorde. När jag går längs gatorna i någon stad eller by, blir jag därför alltid glad när jag, om så bara på avstånd, upptäcker konturen av en kyrka: där finns ett nytt tabernakel, ännu ett tillfälle för själen att fly och åtminstone i sin längtan vara tillsammans med Herren i det allraheligaste sakramentet.