Texter på ämnet

Kyrkoåret börjar och Mässans ingångsantifon uppmanar oss att betrakta ett ämne som är intimt förknippat med vårt kristna livs början, nämligen vår kallelse. Vias tuas, Domine, demonstra mihi et semitas tuas edoce me, Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Vi ber Herren att leda oss, att visa oss sina fotspår så att vi kan uppnå fullheten av hans bud, kärleken.

Jag antar att ni i likhet med mig, då ni tänker på omständigheterna kring ert beslut att anstränga er att leva tron fullt ut, känner en djup tacksamhet gentemot Herren samtidigt som ni – utan falsk ödmjukhet – är ärligt övertygade om att det inte finns någon förtjänst alls från er sida. De flesta av oss har lärt sig att åkalla Gud i barndomen, av kristna föräldrar. Senare kanske lärare, kamrater eller bekanta på tusen olika sätt hjälpt oss att inte förlora Jesus Kristus ur sikte.

En dag – jag vill inte generalisera, öppna ditt hjärta för Herren och berätta om din egen historia för honom – kanske en vän, en vanlig kristen som du, avslöjade nya och vida horisonter för dig, nya men samtidigt lika gamla som evangeliet självt. Han föreslog möjligheten för dig att göra ett allvarligt menat åtagande att följa Kristus, att bli en apostel för apostlar. Du kanske förlorade ditt lugn, som du återfick, omvandlat till frid, först när du frivilligt, för att du helt enkelt ville det – vilket är det övernaturligaste skäl som finns – sade ja till Gud. Och då började du erfara den kraftfulla, ständiga glädje som bara försvinner om du avlägsnar dig från honom.

Jag tycker inte om att tala om utvalda eller privilegierade. Men det är Kristus som talar, som väljer. Det är det sätt den heliga Skrift uttrycker sig på: Elegit nos in ipso ante mundi constitutionem – säger den helige Paulus – ut essemus sancti, han har före världens skapelse utvalt oss till att vara heliga. Jag vet att detta varken fyller dig med högmod eller får dig att känna dig överlägsen andra människor. Detta Guds val, roten till kallelsen, måste vara grunden för din ödmjukhet. Reser man kanske ett monument över en stor målares penslar? De används för att göra mästerverk, men förtjänsten är konstnärens. Vi – kristna – är endast redskap i händerna på världens Skapare, alla människors återlösare.

Idag har vi i Mässan läst en text ur Johannesevangeliet som berättar om hur en blindfödd man botas. Jag tror att vi alla återigen har blivit rörda av vår mäktige och barmhärtige Gud, som inte ser likgiltigt på människors olycka, men nu vill jag fästa er uppmärksamhet vid något annat. Närmare bestämt vill jag få er att lägga märke till att en kristen som älskar Gud inte kan förbli likgiltig inför andra människors öden, utan förmår behandla alla med respekt. Om kärleken avtar, finns det nämligen en risk för fanatiska och obarmhärtiga intrång i andra människors samveten.

Där Jesus gick förbi – säger det heliga evangeliet – fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Jesus går förbi. Jag har ofta häpnat inför detta enkla sätt att beskriva Guds barmhärtighet. Jesus går förbi och märker genast lidandet. Märk däremot hur annorlunda lärjungarna reagerade. De frågar honom: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Förhastade omdömen

Vi bör inte bli förvånade över att många, även personer som anser sig vara kristna, uppför sig på ett liknande sätt: de hellre fäller än friar. Utan något som helst bevis förutsätter de att något dåligt är för handen och de inte bara tänker så, utan vågar rentav ge offentligt uttryck för sina tankar i form av överilade uttalanden.

Även med bästa välvilja skulle man kunna kalla lärjungarnas beteende oförskämt. I det samhället fanns det – liksom i dag, i detta avseende har inte mycket förändrats – andra, fariséerna, som regelmässigt handlade så. Glöm inte hur Jesus anklagar dem: Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

Jesus Kristus utsattes för bitande, svidande, kritik. Hans goda rykte utsattes för systematiska angrepp, hans oklanderliga leverne förtalades. Det är därför inte särskilt underligt att samma behandling från vissa håll förbehålls dem som vill följa Mästaren fast de är medvetna om att de självfallet av naturen har sitt elände och sina personliga svagheter och fel, vilka – skulle jag vilja tillägga – ofta är små och oundvikliga, givet människans svaghet. Men erfarenheten av denna realitet får inte förmå oss att rättfärdiga sådana synder och brott – skvaller kallar man det ofta med tvivelaktig förståelse – mot någons goda namn och rykte. Jesus säger att om man har kallat familjefadern Beelsebul, kan man inte förvänta sig att familjemedlemmarna skall behandlas bättre; men han klargör samtidigt att den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld.

Varifrån kommer den här sortens orättvisa omdömen om andra? Det verkar som om vissa människor ständigt bär speciella glasögon som förvrider deras syn. Av princip anser de att det inte är möjligt att handla rättskaffens, eller ens att ständigt kämpa för att uppföra sig väl. Enligt filosofernas gamla talesätt, mäter de allt efter sin egen måttstock – och den är snedvriden. För sådana personer döljer det hederligaste handlande – egentligen – en ond avsikt som förklär sig i hyckleri och skenhelighet. När de upptäcker något som tydligt är gott, skriver den helige Gregorius, granskar de det med lupp för att se om det ändå inte gömmer sig något ont i det.

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.

Den helige Johannes har i sitt evangelium nedtecknat en underbar fras av den heliga Jungfrun, uttalad vid ett tillfälle som vi redan har betraktat: bröllopet i Kana. Evangelisten berättar att Maria vände sig till tjänarna och sade: Gör det han säger åt er. Det är det som allting handlar om: att få människorna att ställa sig framför Jesus och fråga honom: Domine, quid me vis facere? Herre, vad vill du att jag skall göra?

Den kristnes apostolat – och jag avser nu en vanlig kristen, en man eller kvinna som lever som vem som helst bland sina likar – är ett stort kateketiskt arbete, under vilket den kristne genom personligt umgänge, lojal och äkta vänskap, uppväcker en längtan efter Gud i sina medmänniskor och hjälper dem att upptäcka nya horisonter: naturligt, enkelt, genom det exempel som följer av att man lever sin tro väl, genom ord som är älskvärda men fulla av kraften i Guds sanning.

Var djärva. Ni kan räkna med Marias hjälp, hon som är Regina apostolorum, apostlarnas Drottning. Och vår Fru vet att göra sina barn medvetna om sina respektive plikter, utan att därigenom sluta vara en moder. Den som närmar sig Maria och betraktar hennes liv, kommer alltid att få erfara den stora välgärningen att av henne ledas till korset för att där betrakta Guds Sons exempel ansikte mot ansikte. I detta möte, som är avgörande för det kristna livet, för hon vår talan så att den yngre brodern – du och jag – till sist kan försonas med Faderns förstfödde Son.

Många omvändelser, många beslut att hänge livet i Guds tjänst, har föregåtts av ett möte med Maria. Vår Fru har främjat vår vilja att söka, hon har moderligt väckt oron i vår själ, hon har fått oss att längta efter en förändring, ett nytt liv. Och så har hennes gör det han säger åt er förvandlats till kärleksfull hängivelse, till en kristen kallelse som alltsedan dess upplyser hela vårt liv.

Denna stund av samtal inför Herren, under vilken vi har betraktat hur han och vi vördar och älskar hans och vår moder, kan därför leda till att vår tro får nytt liv. Maj månad har nyss börjat. Herren vill att vi inte skall försumma detta tillfälle till att växa i kärlek till honom genom att umgås med hans moder. Må vi varje dag kunna visa henne goda barns ömhetsbetygelser – små saker, finkänsliga tecken på tillgivenhet – som blir till stora gärningar av personlig helighet och apostolat, det vill säga till ett ständigt åtagande för att bidra till den frälsning som Kristus har kommit för att skänka världen.

Sancta Maria, Spes nostra, Ancilla Domini, Sedes sapientiae, ora pro nobis! Heliga Maria, vårt hopp, Herrens tjänarinna, vishetens säte, be för oss!