Texter på ämnet

Något liknande har hänt med oss. I vår familj, bland våra vänner och bekanta, och inte minst på det vidsträckta fält som världen utgör, skulle vi utan större svårighet kunna finna många andra personer som är mer värdiga än vi att motta Kristi kallelse. Enklare, visare, inflytelserikare, viktigare, tacksammare, generösare personer än vi.

När jag tänker på detta, skäms jag. Men jag inser även att vår mänskliga logik inte räcker till för att förklara nådens sanningar. Gud brukar söka upp svaga redskap, så att det syns tydligare att verket är hans. Den helige Paulus minns med bävan sin kallelse: Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka. Så skriver Saul från Tarsos, en man med en personlighet och en energi vars återverkningar ständigt ökat under historiens lopp.

Som jag sade tidigare finns det alls ingen förtjänst från vår sida, för i grunden till vår kallelse finns insikten om vårt elände, medvetenheten om att de ljus som upplyser själen – tron –, den kärlek vi älskar med – den gudagivna kärleken – och den längtan som håller oss uppe – hoppet – är gåvor som Gud ger oss till skänks. Att inte växa i ödmjukhet är därför liktydigt med att förlora målet med Guds kallelse ur sikte: ut essemus sancti, den personliga heligheten.

Med utgångspunkt i denna ödmjukhet kan vi förstå hur underbar den gudomliga kallelsen är. Kristus har med sin hand tagit oss ur vetefältet: såningsmannen håller en handfull vete i sin sårade hand. Kristi blod väter, dränker in utsädet. Sedan kastar Herren vetet i luften, för att det genom att dö skall omvandlas till liv, och genom att sjunka ned i jorden kunna ge en mångfald gyllene ax.

Trons väg

Målet att identifiera sig med Kristus är inte lätt att uppnå. Men det är inte heller svårt, om vi lever som Herren har lärt oss: om vi dagligen lyssnar till hans ord, om vi förankrar våra liv i den sakramentala verklighet – Eukaristin – som han har lämnat oss som näring, för den kristnes väg är vandrarvänlig, som en gammal sång från mina trakter påminner oss om. Gud har kallat oss klart och otvetydigt. På samma sätt som de vise männen har vi upptäckt en stjärna, ett ljus och en riktning, i själens himmel.

Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom. Det är även vår erfarenhet. Även vi märker att undan för undan har ett nytt ljus tänts i själen: en längtan efter att vara helt och hållet kristna, en iver att ta Gud på allvar, om uttrycket tillåts. Om var och en av er nu med hög röst skulle berätta om de inre personliga omständigheterna kring sin övernaturliga kallelse, skulle vi andra genast inse att allt ni berättar kommer från Gud. Låt oss tacka Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande samt Jungfru Maria, genom vilken alla himlens välsignelser når oss, för denna gåva som tillsammans med tron är den största som Herren kan skänka en skapad varelse: en väldefinierad impuls att uppnå kärlekens fullhet i övertygelse om att det är nödvändigt – och inte bara möjligt – att uppnå heligheten mitt i sina yrkesmässiga, sociala och övriga uppgifter.

Se med vilken ömhet Herren inbjuder oss. Han uttrycker sig med mänskliga ord, som en förälskad människa: Jag har kallat dig vid namn … du är min. Gud, som är skönheten, storheten, visheten förkunnar för oss att vi är hans, att vi har utvalts till att vara föremål för hans oändliga kärlek. Det krävs ett kraftfullt trosliv för att inte slösa bort detta underbara faktum som försynen sätter i våra händer. Det krävs tro som de vise männens: en övertygelse om att varken öknen, stormarna eller oasernas ro kommer att hindra oss från att nå fram till målet, det eviga Betlehem: det slutliga livet med Gud.

Att umgås med Jesus Kristus

Man älskar inte Kristus om man inte älskar den heliga Mässan, om man inte anstränger sig för att leva sig in i den med lugn och ro, fromt och kärleksfullt. Kärleken gör förälskade finkänsliga, ömma. Kärleken lär dem lägga märke till och vårda detaljer som ibland är ytterst små, men som alltid ger uttryck för ett passionerat hjärta. Det är så vi bör delta i den heliga Mässan. Därför har jag alltid misstänkt att de som vill att Mässan skall vara kort eller läsas i all hast, en attityd som dessutom inte är särskilt elegant, inte har insett vad Mässoffret innebär.

Kärleken till Kristus som offrar sig för oss gör att vi efter Mässans slut lyckas finna några minuter för en personlig, innerlig tacksägelse som i hjärtats tystnad förlänger den tacksägelse som Eukaristin är. Hur skall vi vända oss till honom, hur skall vi tala med honom, hur skall vi uppföra oss?

Det kristna livet består inte av stela normer, för den helige Ande leder inte människor i flock, utan ingjuter i var och en de föresatser, ingivelser och impulser som kommer att vara honom till hjälp för att uppfatta och göra Faderns vilja. Jag anser emellertid att många gånger kommer det väsentliga i vår dialog med Kristus, i vår tacksägelse efter den heliga Mässan, att bestå i att betrakta att Herren för oss är kung, läkare, mästare och vän.