Texter på ämnet

Skyldigheter rättvisan ålägger oss gentemot Gud och människor

Låt oss inprägla det noga i vår själ, så att det märks i vårt uppträdande: först av allt måste vi vara rättvisa gentemot Gud. Detta är den prövosten med vilken man mäter den sanna hungern och törsten efter rättvisa, som skiljer sig så från skränet från dem som är avundsjuka, förbittrade, egoister och giriga … Att förneka vår Skapare och Återlösare erkännandet för det överflöd av underbara gåvor han skänker oss är nämligen liktydigt med den fruktansvärdaste och otacksammaste orättvisa. Om ni verkligen anstränger er för att vara rättvisa, kommer ni ofta att begrunda ert beroende av Gud - vad äger du som du inte har fått - så att ni kan fyllas av tacksamhet och önskningar att återgälda en Fader som älskar er till vansinne.

Då kommer ni att upptändas av den goda anda som kännetecknar kärleksfulla barn, som kommer att få er att umgås med Gud med hjärtlig tillgivenhet. Låt er inte luras av de hycklare som kring er väcker frågan om Herren har rätt att be er om så mycket. Tvärtom, försätt er i Guds närvaro utan villkor, följsamma, som leran i krukmakarens hand och erkänn ödmjukt: Deus meus et omnia!, Du är min Gud och mitt allt. Om ni någon gång drabbas av oväntade slag, om era medmänniskor utsätter er för oförtjänt lidande, sjung då med förnyad glädje: Må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och i evighet upphöjas över allting. Amen. Amen.

Vår situation inför Gud återges på ett mycket träffande sätt i liknelsen om tjänaren som var skyldig tiotusen talenter. Inte heller vi kan finna medel för att återbetala den oändliga skuld som vi står i för alla Guds nådegåvor, en skuld som vi ökar genom alla våra personliga synder. Även om vi kämpar beslutsamt kommer vi inte att lyckas att skäligt återgälda allt det som Herren har förlåtit oss. Men vad människans rättvisa inte förmår, kompenseras med råge av Guds barmhärtighet. Han kan förklara sig nöjd och efterskänka oss skulden, helt enkelt för att han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

Liknelsen slutar - som ni minns - med en andra del, som kan sägas vara den första delens kontrapunkt. Den tjänare som nyss hade fått en enorm skuld efterskänkt har inte medlidande med en kamrat som bara var skyldig honom hundra denarer. Och det är där som hans hjärtas småsinthet kommer i öppen dag. Strikt sett kan ingen förneka honom rätten att kräva vad som är hans; men ändå gör någonting i oss uppror och säger att hans intoleranta attityd står långt från den sanna rättvisan: det är inte rättvist att någon som strax innan har behandlats förmånligt, med barmhärtighet och förståelse, inte visar sin gäldenär åtminstone lite tålamod. Märk väl, att rättvisan inte består i ett exakt iakttagande av rättigheter och skyldigheter, som fallet är i räkneuppgifter som man helt enkelt löser genom addition och subtraktion.

Den kristna dygden är ambitiösare: den driver oss till att vara tacksamma, vänliga och generösa; att handla som lojala och hederliga vänner, i goda tider såväl som i dåliga; att följa lagar och visa de legitima myndigheterna respekt; att med glädje åtgärda något som vi inser att vi gjort fel då vi försökt lösa ett problem. Framför allt kommer vi, om vi är rättvisa, att uppfylla våra plikter i vårt yrke, gentemot vår familj, i samhället … utan att göra väsen av oss och utan stora åthävor, vi kommer att arbeta hårt och utöva våra rättigheter, som även är skyldigheter.

Jag tror inte på dagdrivarnas rättvisa, för med sin dolce far niente (*)- som man säger i mitt kära Italien - åsidosätter de, ibland allvarligt, den mest grundläggande principen för rättvisan, nämligen arbetet. Vi får inte glömma att Gud skapade människan ut operaretur, för att arbeta, och även andra - vår familj, vårt land, hela mänskligheten - är beroende av vårt arbetes effektivitet. Mina barn, vilken ynklig uppfattning om rättvisan de har, som inskränker den till att vara en enkel fråga om fördelning av materiell egendom!

(*) ljuva sysslolöshet