Texter på ämnet

Ett utmärkande drag för alla former av kristet liv är ”Guds barns värdighet och frihet”. I Er undervisning har Ni alltid ihärdigt försvarat lekmännens frihet. Vad exakt menar Ni med detta begrepp?

Jag syftar på just den personliga frihet som varje lekman har att, i ljuset av de av Kyrkan givna principerna, fatta alla konkreta beslut — praktiska eller teoretiska — utifrån vad han finner lämpligast och mest i överensstämmelse med sina personliga övertygelser och förmågor. Som exempel kan nämnas beslut som rör olika filosofiska eller politiska ståndpunkter, olika konstnärliga eller kulturella trender eller problem inom yrkes- eller samhällslivet.

Det är viktigt att alla vi som utövar prästämbetet i Kyrkan alltid är noga med att respektera den självständighet som en katolsk lekman behöver ha för att kunna utföra sitt apostoliska uppdrag mitt i världen och inte riskera att hamna i underläge gentemot andra i sin omgivning. Om man istället försöker instrumentalisera lekmännen för ändamål som faller utanför hierarkins befogenheter gör man sig skyldig till en beklaglig och otidsenlig klerikalism. Lekmännens möjligheter skulle starkt begränsas, och lekmännen skulle omyndigförklaras för gott. Därmed skulle Kyrkans auktoritet och enhet äventyras, ännu mera i just vår tid. Vi får inte glömma att förekomsten av en sann mångfald av åsikter och principer inom områden som Gud har överlåtit åt människans fria initiativ på intet sätt är ett hot mot den hierarkiska strukturen och Guds folks enhet. Tvärtom stärker denna mångfald hierarkin och enheten och skyddar dem från att bli besudlade.

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.

Varför finns det präster i en institution med en så utpräglad lekmannakaraktär som Opus Dei? Kan vilken medlem som helst bli präst, eller bara den som föreståndarna väljer ut?

Vem som helst som vill helga sig i sitt eget levnadsstånd kan få ta emot en kallelse till Opus Dei, vare sig han är gift, ogift eller änkeman, lekman eller präst.

Även stiftspräster kan ansluta sig till Verket. De fortsätter vara stiftspräster precis som tidigare. Verket hjälper dem att sträva efter den kristna fullkomligheten, på det sätt som passar deras stånd, genom att helga sitt vanliga arbete, som består i att med sitt prästerliga arbete tjäna biskopen, stiftet och hela Kyrkan. Även i deras fall innebär medlemskap i Opus Dei inte att de förändrar sin ställning i livet. De förblir hängivna de uppgifter som anförtrotts dem av deras biskop och andra apostolat och aktiviteter som de är ansvariga för. Verket lägger sig aldrig i dessa verksamheter. Stiftsprästerna helgar sig genom att så fullkomligt som möjligt utöva de dygder som tillkommer en präst.

Förutom prästerna som ansluter sig till Opus Dei efter att de har prästvigts, finns det i Verket andra sekularpräster som blir prästvigda först efter att ha tillhört Opus Dei som lekmän, som vanliga kristna. De är mycket få till antalet jämfört med det totala antalet medlemmar, mindre än två procent. I sin prästtjänst ägnar de sig åt Opus Deis apostoliska mål och avstår mer eller mindre från att arbeta i sina tidigare civila yrken. De är alltså yrkesmän som fick en kallelse till prästerskap efter att ha avslutat sin yrkesutbildning och efter att ha arbetat några år i sitt yrke, som läkare, ingenjör, mekaniker, lantarbetare, lärare, journalist osv. Förutom detta studerar de grundligt och utan brådska de för prästämbetet relevanta ämnena och avlägger teologisk doktorsexamen. De gör allt detta utan att förlora det synsätt som är utmärkande för deras civila yrke. När de blir prästvigda, blir de alltså läkare, jurister, arbetare som har blivit präster.

Dessa prästers närvaro är nödvändiga i Opus Deis apostolat som huvudsakligen utförs av lekmän. Varje medlem strävar efter att vara en apostel i sin egen omgivning genom att föra människor närmare Gud med sitt exempel och med sina ord, med dialog. Men när de i apostolatet vill leda människorna längs det kristna livets vägar stöter de förr eller senare mot ”den sakramentala muren”. Lekmannens helgande funktion kräver en präst som förmedlar botens sakrament, firar Eukaristin och förkunnar Guds ord i Kyrkans namn. Och efter som Opus Deis apostolat förutsätter en specifik spiritualitet, måste prästen själv vara ett levande exempel på denna särskilda anda.

Förutom att tjäna Verkets medlemmar kan dessa präster tjäna många andra människor, och gör det också. Den pastorala ivern som präglar deras liv tillåter inte att någon som möter dem går förbi utan att få något av Kristi ljus. Opus Deis anda, som är fjärran från varje slag av kotteritänkande eller diskriminering, sporrar dem dessutom att känna samhörighet med sina medbröder, de andra sekularprästerna. De känner sig som, och är i själva verket, stiftspräster i alla de stift där de arbetar och de försöker tjäna stiftet ivrigt och engagerat.

Eftersom det är mycket viktigt vill jag understryka följande: de lekmän tillhörande Opus Dei som tar emot prästvigningen ändrar inte sin kallelse. När de frivilligt accepterar uppmaningen från Opus Deis föreståndare att bli präster, gör de inte det för att ännu mer förena sina liv med Gud eller för att mer effektivt sträva efter helighet. De vet mycket väl att lekmannakallelsen är fullständig i sig själv och att deras hängivelse till Gud i Opus Dei redan från början var en tydlig väg att uppnå den kristna fullkomligheten. Alltså kan prästvigningen på intet sätt ses som en kröning av kallelsen till Opus Dei. Det är helt enkel en kallelse som ges några få personer för att de skall kunna tjäna de andra på ett nytt sätt. I Verket är inte medlemmarna uppdelade i två olika klasser — präster och lekmän. Alla är — och upplever sig vara — lika, och alla lever samma anda, att helga sina egna livsomständigheter.