Texter på ämnet

Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?

Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.

En klerk (i det konkreta fallet en präst), som genom prästvigningens sakrament är inlemmad i Ordo presbyterorum (prästståndet), är i kraft av gudomlig lag utnämnd att vara biskopskollegiets medarbetare. Stiftsprästens specifika tjänst regleras, i enlighet med kyrkorättslig praxis, dels genom inkardinering, som knyter en präst till tjänst i en lokalkyrka under dess biskops myndighet, och dels genom ett kanoniskt mandat som tilldelar prästen ett specifikt uppdrag i enhet med prästkollegiet, vilkens överhuvud biskopen är. Därför är det tydligt att prästen, i allt som rör hans pastorala uppdrag, lyder under sin biskop i kraft av ett sakramentalt och ett juridiskt band: Det handlar om de läromässiga och disciplinära instruktionerna han får gällande sin tjänsteutövning, den skäliga ekonomiska ersättningen han har rätt till, alla pastorala anvisningar biskopen kan ge för själavården, gudstjänstlivet och för applicerandet av allmän rätt på de skyldigheter och rättigheter som kommer av det prästerliga ståndet.

Alla dessa nödvändiga beroendeförhållanden är ett juridiskt uttryck för den lydnad, enhet och pastoral gemenskap som prästen med takt och finess bör iaktta gentemot sin ordinarie. Men i sekularprästens liv finns också en legitim sfär av personlig självständighet, frihet och ansvar, inom vilken han åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som vem som helst annars i Kyrkan. Hans juridiska status skiljer sig klart från omyndiga (jfr kanon 89 i den kanoniska lagen) och ordensfolk, som i enlighet med sin ställning som ordensfolk avstår från att utöva sina personliga rättigheter helt eller delvis.

Inom ramen för moralen och de plikter som följer det prästerliga ståndet kan en sekularpräst själv, eller tillsammans med andra i en förening, fritt bestämma och förfoga över alla andliga, kulturella och ekonomiska aspekter av sitt privatliv. Det står honom fritt att tillgodose sin kulturella utveckling utifrån intresse och förmåga och han har rätt att fritt odla sociala kontakter och att ordna sitt liv efter eget huvud, förutsatt att han uppfyller de prästerliga plikterna. Han förfogar dessutom fritt över sina privata ägodelar i enlighet med sitt samvete. Och framförallt: han är fri i det andliga och asketiska livet och kan följa den Helige Andes impulser när det gäller att bland alla de fromhetsövningar som Kyrkan förespråkar och tillåter välja dem som bäst passar hans omständigheter.

Både Andra vatikankonciliet och nu senast påven Paulus VI i encyklikan Sacerdotalis Coelibatus har lovordat och förespråkat föreningar som vill främja helighet hos präster i utövandet av sin prästerliga tjänst. Föreningen kan verka på stiftsnivå såväl som nationell och internationell nivå och dess statuter skall vara godkända av behörig kyrklig myndighet. Som jag redan har sagt kan och får dessa föreningar inte på något sätt försvaga det band av samhörighet och beroende som binder samman varje präst med sin biskop, inte försvaga den broderliga enhet som förenar medlemmarna i prästkollegiet och inte heller negativt påverka prästens arbete i sin lokala kyrka.

Det är allmänt känt att Ni är särskilt engagerad i prästernas andliga och mänskliga välfärd, detta gäller särskilt stiftprästerna. Så länge Ni hade möjlighet ägnade Ni mycket tid åt att predika reträtter för präster och åt att ge dem andlig vägledning. Ni kom till en punkt då Ni började undersöka möjligheten för en präst, som kände kallelsen, att tillhöra Opus Dei och samtidigt förbli stiftspräst underordnad sin ordinarie. Vilka omständigheter i Kyrkans liv, bortsett från andra skäl, motiverade Er till detta? Kan Ni förklara för oss på vilket sätt denna verksamhet kan hjälpa till att lösa en del problem som stiftsprästerna står inför och en del problem som finns i Kyrkans liv?

De kyrkliga omständigheter som gav upphov till min omsorg och till det idag etablerade arbetet inom Verket var inte några mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Snarare handlar det om grundläggande andliga och mänskliga behov som är intimt förknippade med stiftsprästens liv och arbete. Jag tänker främst på stiftsprästens behov av att få konkret hjälp i sin strävan efter personlig helgelse i utövandet av sin prästerliga tjänst, i en anda som inte på något sätt förändrar hans status som stiftspräst. På så sätt blir det möjligt för prästen att motsvara den nåd han har fått i och med sin gudomliga kallelse med ett ungt sinne och en allt större generositet. Det blir möjligt för honom att klokt och snabbt förekomma de andliga och mänskliga kriser som lätt kan uppkomma av många olika anledningar. Det kan handla om ensamhet, svårigheter med omgivningen, likgiltighet, arbetets skenbara meningslöshet, slentrian, trötthet, slarv med att bevara och fördjupa den intellektuella bildningen och också brist på övernaturligt sinne i relationerna med sin ordinarie och andra prästkollegor. Det sistnämnda är grundorsaken till kriser som har att göra med lydnad och enhet.

Stiftspräster som gör bruk av den legitima föreningsrätten och blir medlemmar av Det heliga Korsets prästsällskap gör så enbart för att de önskar få denna personliga, andliga hjälp. De handlar i full enlighet med sitt stånds plikter. Om det inte var fallet skulle hjälpen inte vara en hjälp utan en komplikation, ett hinder och en oordning.

Ett väsentligt drag i Opus Deis anda är nämligen att den inte tar någon ur sitt sammanhang — unusquisque, in qua vocatione vocatus est, in ea permaneat (1 Kor 7:20). Varje person leds att utifrån sina specifika omständigheter uppfylla de uppgifter och plikter som privatlivet och uppdraget i Kyrkan och samhället för med sig, med största möjliga fulländning. När en präst ansluter sig till Verket förändrar eller överger han inte någon del av sin stiftsprästkallelse. Han förblir underordnad sin egen ordinarie och hängiven tjänsten i det stift där han är inkardinerad. Hans sekulära spiritualitet ändras inte och inte heller hans lojalitet med andra stiftspräster. Tvärtom åtar han sig att leva sin kallelse fullt ut, eftersom han vet att han måste söka fullkomlighet just genom att uppfylla sina plikter som stiftspräst.

I vår förening har denna princip en rad praktiska tillämpningar av juridisk och asketisk art som det skulle ta för lång tid att beskriva. Låt mig bara säga som ett exempel att stiftsprästen som ansluter sig till Opus Dei, till skillnad från andra föreningar där det krävs att man avlägger ett lydnadslöfte till sin interna överordnade, inte underkastar sig en ny jurisdiktion utan snarare en frivillig relation i syfte att få andlig hjälp. De anslutna stiftsprästerna har inga överordnade inom Opus Dei och därför finns det inte heller någon risk för dubbla lydnadsförhållanden.

Vad dessa präster finner i Opus Dei är framförallt den varaktiga och kontinuerliga asketiska hjälp som de önskar ta emot i enlighet med en sekulärprästs spiritualitet, oberoende av de förändringar av omständigheter och personal som kan äga rum i en viss lokalkyrkas styre. Som komplement till den kollektiva andliga ledning som biskopen ger genom predikningar, pastorala brev, samtal och disciplinära instruktioner får de personlig andlig vägledning som fortgår var de än befinner sig. Stiftsprästen respekterar alltid med stor pliktkänsla den rådgivning som den egna biskopen ger. Denna personliga andliga vägledning, som så starkt rekommenderas av Andra vatikankonciliet och av det ordinarie läroämbetet, främjar prästens fromhetsliv, hans pastorala kärlek, hans kontinuerliga vidareutbildning i trosläran, hans iver för stiftets apostoliska verksamheter och hans omsorg om prästkallelser och seminariet etc.

Frukterna av detta arbete tillfaller de lokalkyrkor där prästerna tjänar och det gläder min stiftsprästliga själ. Dessutom har jag upprepade gånger tröstats av att se med vilken tillgivenhet som påven och biskopar välsignar, önskar och uppmuntrar detta arbete.