Texter på ämnet

Ofta när man talar om lekmännen tenderar kvinnan att lämnas utanför, och därför ges en diffus bild av hennes roll i Kyrkan. När det gäller att främja kvinnans roll i samhället tenderar man på liknande sätt att endast avse hennes deltagande i det offentliga livet. Vad menar Ni är kvinnans uppdrag i Kyrkan och världen?

För det första ser jag ingen anledning att göra åtskillnad på män och kvinnor när det gäller deras apostoliska uppgifter eller deras rättigheter och skyldigheter som lekmän. Alla döpta, kvinnor eller män, har lika del i Guds barns värdighet, frihet och ansvar . I Kyrkan finner vi den grundläggande och radikala enhet som den helige Paulus lärde ut till de första kristna: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27—28).

När man bortser från den juridiska möjligheten att motta den heliga prästvigningen, en åtskillnad mellan män och kvinnor son jag av många skäl anser bör upprätthållas, bland annat av skäl som härrör ur den gudomliga positiva lagen, så anser jag att kvinnans och mannens rättigheter och skyldigheter bör vara exakt samma i Kyrkan: i lagstiftningen, i det interna livet och i den apostoliska verksamheten. Det handlar om rätten att utöva apostolat, rätten att grunda och leda föreningar och rätten att ansvarsfullt uttrycka sina åsikter i frågor som rör Kyrkans gemensamma bästa. Jag är medveten om att detta synsätt möter motstånd på en del håll, även om det inte är svårt att i teorin inse att de teologiska argumenten talar för det. Jag minns ännu den förvåning och även kritik Opus Dei mötte när vi uppmuntrade kvinnor som tillhör vår förening att avlägga akademisk examen i teologi. Och nu försöker man ta efter oss i detta såväl som i andra avseenden.

Jag tror hursomhelst att motståndet och farhågorna gradvis kommer att försvinna. I grunden handlar det om att förstå Kyrkan. Det är inte endast präster och ordensfolk som utgör Kyrkan, utan även lekmän, män och kvinnor, tillhör Guds folk och har genom gudomlig lag ett eget uppdrag och ett eget ansvar.

Men som jag ser det kräver den grundläggande jämlikheten mellan man och kvinna att man förstår deras kompletterande roller i byggandet av Kyrkan och i arbetet för samhällets utveckling. Det är inte för inte som Gud skapade dem till man och kvinna. Denna olikhet ska inte förstås i en patriarkal bemärkelse, utan i sitt fulla djup, rikt på nyanser och följdverkningar. Då befrias männen från frestelsen att maskulinisera Kyrkan och samhället och kvinnan från frestelsen att reducera sitt uppdrag i Guds folk och i världen till att visa världen att hon kan utföra de uppgifter som tidigare reserverats mannen lika bra. Min uppfattning är alltså att både mannen och kvinnan med rätta kan se sig som frälsningshistoriens huvudpersoner, båda kompletterande den andres arbete.

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.