Texter på ämnet

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.

För att nu övergå till ett annat ämne: Kan Ni beskriva Kyrkans nuvarande situation? Vilken roll spelar de tendenser som brukar beskrivas som ”progressiva” och ”konservativa” i vår tid?

Som jag ser det, kan Kyrkans nuvarande situation ur den teologiska synvinkeln betecknas som positiv och på samma gång känslig, som i alla tillväxtkriser. Den är positiv eftersom det inte råder någon tvekan om att Andra vatikankonciliets teologiska rikedomar har fört Kyrkan, dvs. hela Guds prästerliga folk, in i ett nytt och mycket hoppingivande skede som innebär förnyad trohet mot den gudomliga frälsningsplan som den fått sig anförtrodd. Det är också ett känsligt ögonblick eftersom de teologiska slutsatser man kommit fram till inte är så att säga av abstrakt eller teoretisk karaktär. Det handlar om en högst levande teologi, dvs. en teologi som leder till omedelbara och direkta tillämpningar på de pastorala, asketiska och kyrkorättsliga områdena och de berör på djupet den kristna gemenskapens inre och yttre liv — liturgin, hierarkins organisation, former för apostolatet, läroämbetet, dialog med världen, ekumenik osv. Därigenom berör denna teologi också mycket djupt de troendes kristna liv och till och med deras samvete.

Båda aspekter berör oss på djupet: dels den kristna optimismen, dvs. den glädjerika vissheten om att den Helige Ande kommer att låta den lära med vilken han har berikat Kristi brudgum bära frukt, och dels klokheten hos dem som studerar och styr, eftersom brist på sans och eftertanke i arbetet med dessa frågor riskerar att orsaka särskilt stor skada i denna tid.

Vilken roll de tendenser som ni kallar för konservativa och progressiva spelar för ögonblicket är det svårt för mig att ha en uppfattning om, eftersom jag alltid har ansett det vara olämpligt, och ifrågasatt om det ens är möjligt, att göra förenklingar eller kategoriseringar av detta slag. Dylika indelningar tycks mig i slutändan härröra från en uppfattning som anser att allt framåtskridande, vare sig det gäller den kristna läran eller Guds folks liv, endast kan vara frukten av en dialektisk spänning. Ibland överdriver man dessa indelningar till oförnuftiga ytterligheter och man försöker upprätthålla dem på ett konstlat sätt som om teologerna — och kristna i allmänheten — vore dömda att alltid samla sig kring motsatta poler. Jag för min del vill hellre tro av hela min själ att framsteget är den Helige Andes verk, han som blåser vart han vill och över vem han vill.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.