Texter på ämnet

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.

Ändå verkar det ibland som om kvinnan inte skulle veta om hon verkligen är på rätt plats i livet, där Gud vill att hon skall vara. Om hon har ett arbete utanför hemmet, blir ofta hemsysslorna betungande. Och när hon helt och fullt ägnar sig åt sin familj, då känner hon sig begränsad och insnärjd. Vad skulle Ni råda kvinnor som upplever detta?

Denna känsla, som är en mycket verklig känsla, bottnar oftast inte i själva begränsningen, som alla vi människor när allt kommer omkring måste finna oss i, utan i att man saknar bestämda ideal som kan ge livet en riktning. Ofta tillkommer ett undermedvetet högmod — vi vill vara bäst inom alla områden och på alla nivåer. Och eftersom detta är omöjligt uppstår lätt en känsla av osäkerhet och håglöshet, till och med uppgivenhet och olust: man kan inte tillgodose alla uppgifter, man vet inte vad man skall göra först och resultatet blir att ingenting blir gjort. I en sådan situation är det lätt hänt att avundsjukan kommer fram och att fantasin släpps lös i ett mer och mer verklighetsfrämmande önsketänkande, vilket till slut förlamar viljan. Detta tillstånd brukar jag kalla för bleckmystik. Det består i att man ägnar sig åt onyttiga dagdrömmar och tomma ideal: ”Om jag bara inte hade gift mig”, ”Om jag bara inte hade det här yrket”, ”Om jag bara hade varit vid bättre hälsa …” eller var yngre eller hade mer tid!

Botemedlet för detta tillstånd kostar, liksom allt annat som är värdefullt. Det består i att söka det mänskliga livets verkliga centrum, det som kan ge oss rätt prioriteringar, ordning och som kan fylla vår tillvaro med mening. Vi finner detta centrum, som är relationen till Gud, genom ett äkta inre liv. Om vi lever i Kristus och har vårt centrum i honom, upptäcker vi meningen med uppdraget som han har givit oss. Vi upptäcker ett mänskligt och på samma gång gudomligt ideal och nya horisonter öppnar sig för vår syn, vilket skänker oss hopp. Vi blir i stånd att glädjefyllt offra, inte bara små detaljer i vår verksamhet, utan hela vårt liv, som paradoxalt nog därmed når sin djupaste fulländning.

Problemet Ni tar upp gäller inte bara kvinnan. Också många män upplever någon gång i livet något liknande. Anledningen är vanligtvis densamma: brist på ett högre ideal som man endast kan upptäcka i Guds ljus.

Men vi måste också använda enklare verktyg som vid första anblicken verkar banala men som inte är det. När det är mycket att göra, måste man sätta upp en ordning, man måste organisera sig. Många svårigheter beror på bristen på ordning, att man aldrig lärt sig att underkasta sig en bestämd ordning. Det finns kvinnor som kan göra tusen saker på en gång och lyckas med det, eftersom de är välorganiserade och eftersom de modigt gjort upp planering för det omfattande arbete de står inför. De vet att i varje ögonblick koncentrera sig på just den uppgift de har för handen, utan att tänka på vad som kommer näst eller på det de kunde ha gjort tidigare. Andra kvinnor blir panikslagna och lyckas därför inte med något.

Det kommer säkert alltid att finnas många kvinnor vars enda syssla är att ta hand om sitt hem. Jag hävdar att detta är en underbar, mycket värdefull uppgift. Genom detta yrke — för det är ett yrke, ett äkta och ädelt yrke — utövar de ett gott inflytande inte bara på familjen utan på en mängd vänner och bekanta, på människor som de råkar på i det ena eller andra sammanhanget. De uppfyller på så sätt ett uppdrag som ofta har mycket längre räckvidd än det som många yrkesverksamma har. För att inte tala om det som händer när de ställer denna kunskap och denna erfarenhet i hundratals människors tjänst, i inrättningar för utbildning av kvinnor, som de som mina döttrar i Opus Dei driver överallt i världen. De blir mästare i hur man sköter ett hem och, skulle jag säga, mera effektiva utbildare än många universitetsprofessorer.

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

Mina tidigare frågor handlade om förlovningstiden. Det som jag nu vill fråga gäller äktenskapet. Vilka råd skulle Ni vilja ge till den gifta kvinnan så att hennes äktenskap trots årens gång fortsätter att vara lyckligt och inte blir enformig? Denna fråga kan verka banal, men vi får många brev från våra kvinnliga läsare som handlar om detta.

Jag anser att det är en mycket viktig fråga och därför är också de möjliga lösningarna viktiga, även om de kan tyckas vara mycket självklara.

För att kunna bevara den första tidens glädje och fräschör i äktenskapet bör en kvinna försöka vinna sin mans kärlek på nytt var dag, och detsamma gäller för mannen. Detta görs genom uppoffringar, med leenden och med ett visst mått av klokhet. Är det att undra på om en man förlorar tålamodet när han trött efter arbetet kommer hem och hans fru börjar mala om allt som gått snett under dagen? Dessa mindre angenäma ting kan vänta till en lämpligare stund när maken inte är så trött och mera upplagd för att lyssna.

En annan detalj handlar om att ta hand om sitt yttre. En präst som påstår motsatsen anser jag vara en dålig rådgivare. Allt eftersom åren går måste en kvinna som lever i världen inte bara bry sig mer om sitt andliga liv utan också — som en följd av detta — om sitt yttre. Naturligtvis på ett sätt som är i överensstämmelse med hennes ålder och omständigheter. Jag brukar skämta och säga att ju äldre en fasad blir, desto mera behöver den restaureras. Detta är råd från en präst. Ett gammalt spanskt ordspråk säger: En uppsnyggad hustru håller maken borta från främmande farstur.

Därför vågar jag säga att kvinnan i åttio procent av fallen bär ansvar för mannens otrohet eftersom hon inte förstått att vinna hans kärlek på nytt varje dag, att visa en älskvärd och tillgiven omsorg. En gift kvinnas uppmärksamhet bör i första hand ägnas åt man och barn, och mannen skall i sin tur koncentrera sig på hustrun och barnen. För att lyckas med detta krävs tid och ansträngning, och allt som kommer i vägen för denna uppgift är dåligt och bör inte tolereras.

Det finns inget som ursäktar att man inte uppfyller denna ljuva plikt. Arbetet utanför hemmet är ingen ursäkt, och inte heller det andliga livet. För om det andliga livet är oförenligt med de dagliga plikterna är det ingenting gott och behagar inte heller Gud. Den gifta kvinnans första uppgift är hemmet. Jag kommer ihåg en sång från mitt land som går såhär: Kvinnan som för kyrkans skull missköter sin kastrull, är till ena hälften ängel och till andra hälften djävul. Jag för min del anser henne vara helt och hållet djävul.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.

För att övergå till något mycket konkret: I Madrid öppnades nyligen en hushållsskola – där eleverna kan bo – som leds av kvinnliga medlemmar av Opus Dei. Denna skola vill ge en omfattande kvalificerad hushållsutbildning, inom ramen för en gemytlig familjeatmosfär. Vad kan en dylik verksamhet ha för betydelse i samhället?

Detta apostoliska verk är ett bland många som leds av medlemmar av Opus Dei i samarbete med andra som inte tillhör vår förening. Det huvudsakliga målet för dessa utbildningscentra är att ge dem som arbetar i hushållsyrken högre anseende, genom att hjälpa dem att göra sitt arbete till ett kvalificerat yrke. Jag säger ”kvalificerat yrke” för hushållsarbete är och skall utföras som ett riktigt yrke.

Låt oss inte glömma att man har undervärderat detta arbete och velat framställa det som något förödmjukande. Och det stämmer inte. Utan tvivel har levnadsvillkoren som följer detta yrke ofta varit förödmjukande. Och även idag är det så när de anställda underkastas nyckfulla och godtyckliga arbetsgivare som inte garanterar dem de mest elementära rättigheterna, betalar en dålig lön och inte visar någon kärlek. Man måste kräva att de får ett ordentligt arbetskontrakt, med tydliga och precisa garantier och man måste tydlig bestämma varje parts skyldigheter och rättigheter.

Förutom dessa juridiska garantier är det nödvändigt att den som utför denna tjänst är kvalificerad, har en passande yrkesutbildning. Jag säger tjänst, fastän detta ord inte är populärt i våra dagar, därför att varje verksamhet i samhället som utförs på rätt sätt är just detta, en underbar tjänst, vare sig det är hembiträdets arbete eller professorns eller domarens. Endast den som utför ett arbete uteslutande för sin egen skull utför inte en tjänst.

Arbetet i hushållet är mycket, mycket viktigt! Dessutom är alla arbeten lika mycket värda ur en övernaturlig synvinkel: det finns inte höga eller låga arbetsuppgifter, alla uppgifter som utförs av kärlek är höga. De som anses höga förlorar i värde om de inte utförs med ett kristet sinnelag. Däremot finns det skenbart obetydliga uppgifter som kan visa sig vara mycket viktiga på grund av den verkan de får.

För mig är det arbete som utförs av en av mina döttrar inom Opus Dei som arbetar i hushållet lika viktigt som det som utförs av en av mina döttrar som tillhör en adlig släkt. I båda fallen bryr jag mig endast om huruvida deras arbete blir ett medel för deras helgelse och andras helgelse. Hur viktigt ett arbete är beror på huruvida en kvinna i sitt arbete blir mer helig och om hon uppfyller det uppdrag hon har fått från Gud med större kärlek.

Inför Gud har alla samma ställning, vare sig man är universitetsprofessor, butikbiträde, sekreterare, arbetare eller lantbrukare: alla själar har lika värde. Men ibland är det så att enklare människors själar behagar Gud än mer, och alltid de som umgås mera innerligt med Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande.

Mycket kan uppnås med den nya skolan i Madrid. Den kommer att ge ett äkta och verkningsfullt bidrag till samhällets bästa på ett viktigt område; ett kristet arbete i hemmets hjärta som kommer att tillföra familjerna glädje, fridfullhet och förståelse. Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne, men det jag sagt räcker för att förklara att arbetet inom hushållet är en uppgift som jag anser vara av utomordentlig stor betydelse eftersom det kan åstadkomma mycket gott eller mycket ont i familjens mitt. Låt oss hoppas att skolan åstadkommer mycket gott. Det kommer inte att fattas kunniga och mänskligt värdefulla personer som med apostolisk iver förvandlar detta yrke till en glädjefull uppgift i många hem världen över.