Texter på ämnet

En av familjelivets största gåvor är stabil huslig frid. Tyvärr förekommer det inte helt sällan splittring i familjer på grund av meningsskiljaktigheter i politiska eller sociala frågor. Hur kan man enligt Er övervinna dessa konflikter?

Jag har bara ett recept: lev tillsammans, förstå varandra, förlåt varandra. Det faktum att den andre tänker annorlunda än jag (speciellt när det handlar om sådant som man mycket väl kan ha skilda meningar om) är ingen anledning att visa sig fientlig mot någon, inte ens kylig eller likgiltig. Min kristna tro säger mig att kärleken gäller alla, även dem som inte har fått nåden att tro på Kristus. Tänk då hur mycket mer vi är skyldiga att älska dem som kommer från samma familj och delar samma tro och som bara har åsikter som skiljer sig från våra egna. Dessutom: eftersom ingen kan göra anspråk på den absoluta sanningen i sådana frågor, utgör ett kärleksfullt umgänge med varandra ett utmärkt tillfälle att lära sig saker. Alla familjemedlemmar kan lära sig något av de andra, om viljan finns.

Det är varken ett kristet eller ens ett mänskligt förhållningssätt att låta söndring uppstå i en familj på grund av sådana frågor. När man helt och fullt förstår värdet av frihet och passionerat älskar friheten, älskar man också den mångfald som friheten för med sig.

Som exempel kan jag kanske berätta hur vi gör inom Opus Dei, som är en stor familj förenad i en strävan efter samma andliga mål. I allt som ligger utanför trons område, tänker och handlar var och en som han eller hon vill, i full frihet och med personligt ansvar. Mångfalden som blir resultatet av detta är inget problem för Verket: den är snarare ett tecken på god anda. Just eftersom pluralism inte är något man fruktar utan tvärtom uppskattar som en rättmättig följd av personens frihet, hindrar medlemmarnas olika uppfattningar inte att de älskar och förstår varandra. Frihet och kärlek — alltid talar vi om samma saker, eftersom de utgör grundläggande förutsättningar: Vi måste leva i den frihet som Kristus vunnit åt oss och vi måste leva den kärlek som Han gav oss som ett nytt bud.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.