Texter på ämnet

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.

Många studenter känner sig solidariska med alla de människor i dagens värld som lider materiell och andlig nöd eller som lever i fattigdom, och de vill visa sin solidaritet genom att aktivt hjälpa dem. Vilka sociala ideal skulle Ni vilja ge vår tids studenter?

Idealet skall framförallt vara ett väl utfört arbete och att under studietiden skaffa sig en adekvat akademisk utbildning. Om grunden är lagd, finner man sedan tusentals platser på jorden där det behövs hjälp och där man väntar på människor som är beredda att arbeta hårt och offervilligt. Det är inte universitetets uppgift att utbilda människor som egoistiskt förbrukar de förmåner de fått tillgång till genom studier. Istället borde det förbereda studenter för att generöst ställa sig i sin nästas tjänst, på att leva det kristna broderskapet.

Alltför ofta inskränker sig denna solidaritet till muntliga eller skriftliga yttringar, om det inte till och med urartar i ofruktbara och skadliga upplopp. Jag mäter solidaritet i de goda verk som görs och jag känner tusentals fall där studenter från Spanien eller andra länder har avstått från att bygga sig sin egen lilla privata värld för att i en ungdomlig och glad anda ge sig själva till andra. De gör det genom sitt yrkesarbete, som de försöker utföra med mänsklig fullkomlighet i skolor, i biståndsarbete, på sociala inrättningar m.m.

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.