Texter på ämnet

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.

Tycker Ni att begrepp som ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, ”kyrkliga universitet” etc. efter Andra vatikankonciliet är överspelade? Anser Ni att sådana benämningar komprometterar Kyrkan på ett otillbörligt sätt och att man med dem kommer att tänka på privilegier?

Nej, det tycker jag inte, om man med benämningen ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, etc. betecknar resultatet av att Kyrkans och de religiösa ordnarnas och kongregationerna utnyttjar sin rätt att upprätta läroanstalter. Att grunda en skola eller ett universitet är inte ett privilegium utan en börda om man försöker göra det till en skola för alla, inte bara för de penningstarka.

Det var inte konciliets avsikt att förklara de konfessionella läroanstalterna för föråldrade. Det ville bara peka på att det finns ett annat sätt för de kristna att vara närvarande i utbildningsväsendet, ett sätt som till och med är mer nödvändigt och har större universell räckvidd, och som har tillämpats av Opus Deis medlemmar sedan många år tillbaka. Det handlar om fria initiativ av katolska medborgare som är lärare till yrket och som jobbar både i statliga skolor och i friskolor. Detta är ytterligare ett bevis på att Kyrkan numera har helt klart för sig hur fruktbart lekmannaapostolatet kan vara.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte är så förtjust i benämningar som ”katolska skolor” eller ”kyrkliga skolor”, trots att jag hyser full respekt för dem som tycker motsatsen. Personligen föredrar jag att bedöma saker och ting efter deras frukter, inte efter vilket namn de bär. En skola är sant kristen när den ständigt strävar efter att förbättra sina resultat och ger en helgjuten utbildning där de kristna idealen ingår, och på samma gång respekterar den personliga friheten och främjar den sociala rättvisan. Om man uppnår dessa mål, spelar namnet ingen roll. Själv föredrar jag som sagt att undvika dessa adjektiv.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.

En del av dagens ungdomar uppfattar den kristna fromheten som skenhelig och lämnar den nästan helt åt sidan. Kanske är det en reaktion på en påtvingad trosundervisning, som ibland inskränker sig till att lära ut slentrianmässiga och sentimentala fromhetsövningar. Vad är Er lösning på detta?

I själva frågan finns lösningen: att först med exempel och sedan med ord lära ut vari sann fromhet består. Skenhelighet är bara en sorglig pseudoandlig karikatyr som vanligtvis kommer sig av bristande kunskaper i trosläran och en viss brist i karaktären. Det är klart att detta väcker avsky hos dem som älskar uppriktighet och äkthet.

Med glädje har jag sett hur den kristna fromheten slår rot i ungdomar, på samma sätt nu som för fyrtio år sedan när de ser den levas uppriktigt i andras liv:

- när de förstår att bön är att tala med Gud såsom man talar med en far, med en vän: inte anonymt utan personligt, på tu man hand,

- när man försöker få de ord med vilka Kristus inbjuder till ett förtroligt möte att genljuda i deras inre: vos autem dixi amicos (Joh 15:15), jag har kallat er vänner,

- när man kraftfullt vädjar till deras tro så att de inser att Herren är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

Samtidigt är det mycket viktigt att de förstår att denna enkla och innerliga fromhet också kräver att man utövar de mänskliga dygderna, att den inte kan inskränka sig till att en gång i veckan eller några gånger om dagen göra några fromma övningar: fromheten måste genomsyra hela livet och fylla arbete, vila, vänskap och nöje — allt —, med mening. Vi är Guds barn hela dagen, även om det finns stunder som vi särskilt avsätter för att meditera över det gudomliga barnaskapet, som är fromhetens själva kärna.

Jag sade att ungdomar förstår detta mycket väl. Jag vill också tillägga att var och en som försöker tillämpa detta på sitt eget liv kommer att känna sig ung livet ut. En kristen som lever i nära förening med Jesus Kristus kan också som åttioårig med full rätt smaka på orden som uttalas vid altarets fot: Jag skall träda fram till Guds altare. Till Gud som är min ungdoms glädje (Ps 43:4).

Anser Ni då att det är viktig att lära barnen att utöva sin tro redan när de är små? Tycker Ni att familjen bör praktisera några andaktsövningar tillsammans?

Detta är det bästa sättet att ge sina barn en kristen uppfostran, anser jag. Den heliga Skrift berättar om familjer bland de första kristna som fick nya impulser och nytt liv tack vare Evangeliets ljus. Den helige Paulus kallar dem husförsamlingar (jfr 1 Kor 16:19).

Erfarenheten visar att man i alla kristna miljöer får goda resultat av den naturliga och övernaturliga introduktion till fromhetslivet som kan ges i hemmets varma atmosfär. Barnet lär sig att räkna in Herren bland sina nära och kära. Det lär sig att se Gud som sin fader och Jungfru Maria som sin moder och det lär sig att be genom att följa föräldrarnas exempel. Ser man detta är det inte svårt att förstå vilken stor apostolisk uppgift föräldrarna kan utföra och varför det är deras skyldighet att öva en äkta fromhet så att de kan överföra, snarare än lära ut, denna fromhet till sina barn.

Ni kanske undrar på vilket sätt man skall göra det. Det finns fromhetsövningar — de skall vara få, korta och regelbundna — som alltid har utövats i kristna familjer och som jag tycker är utmärkta: bordsbönen, gemensam rosenkransbön (även om det i våra dagar inte saknas de som kritiserar denna solida marianska andaktsform), morgon- och aftonbön. Dessa bruk kan skilja sig mellan olika områden, men jag anser att man alltid bör främja att hela familjen tillsammans utför någon fromhetsövning, i all enkelhet och naturlighet, utan skenhelighet.

På så sätt ser man till att Gud inte blir en främling som man besöker en gång i veckan, på söndag, i kyrkan. Han betraktas och behandlas som Han verkligen är, inte bara i kyrkan utan också i hemmet. Herren har ju sagt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där finns jag mitt ibland er (Matt 18:20).

Jag säger det som en tacksam och stolt son: jag ber fortfarande själv, morgon och kväll, högt de böner jag lärde mig som barn från min mors läppar. De för mig till Gud, de får mig att känna den ömhet som ledsagade mina första steg som kristen. Och när jag frambär åt Herren den dag som börjar eller tackar honom för dagen som gått, ber jag honom att han i den eviga härligheten skall föröka lyckan för dem som jag särskilt håller av och att han sedan låter oss vara tillsammans i himlen i all evighet.