Texter på ämnet

Ni har talat mycket om arbete. Vilken plats har arbetet i Opus Deis spiritualitet?

Kallelsen till Opus Dei förändrar inte på något sätt en persons ställning i livet. Och eftersom människans lott i världen är att arbeta, bekräftar den övernaturliga kallelsen till helighet och apostolat i enlighet med Opus Deis anda, denna människas kallelse till arbete. Flertalet medlemmar är lekmän, vanliga kristna. Deras livssituation präglas av att de har ett yrke eller en syssla som oftast tar det mesta av deras krafter och genom vilket de förtjänar sitt levebröd, försörjer sin familj, bidrar till det allmännas bästa och utvecklar sin personlighet.

Kallelsen till Opus Dei bekräftar allt detta, till den grad att ett av de viktigaste tecknen på denna kallelse just är att man lever i världen och utför sitt arbete så fullkomligt som möjligt ur både ett mänsklig och ett övernaturligt perspektiv, trots de mänskliga brister som var och en har. Detta innebär att arbetet effektivt måste bidra till att bygga upp den jordiska staden och därför göras med kompetens och med tjänsteanda. Arbetet skall också utföras för att helga världen och därför bör det både helga och helgas.

De som vill leva sin tro fullkomligt och utföra sitt apostolat i Opus Deis anda måste helga sig genom sitt yrke, helga sitt yrke och helga andra genom sitt yrke. Genom att leva så, utan att skilja sig från de andra medborgarna som är deras likar och med vilka de arbetar sida vid sida, strävar de efter att identifiera sig med Kristus genom att efterlikna hans trettio år i verkstaden i Nasaret.

Detta vanliga arbete är nämligen inte bara ramen inom vilken de bör helga sig, det är själva råvaran till helighet. Mitt i vardagliga händelser på jobbet upptäcker de Guds hand och får impulser till sitt böneliv. Samma jobb skapar kontakter med andra människor — släktingar, vänner, kollegor — och med de stora problem som drabbar samhället de lever i och världen i stort. Det ger dem tillfälle att leva det liv i självutgivelse för andra som är så centralt för kristna. De måste då bemöda sig om att ge ett sant och äkta vittnesbörd om Kristus, så att alla lär känna och älska Herren, och upptäcker att det vanliga livet i världen, varje dags arbete, kan bli till ett möte med Gud.

Med andra ord bildar helighet, apostolat och medlemmarnas vanliga liv en enhet och det är därför som arbetet är den springande punkten i deras andliga liv. Hängivelsen till Gud ingjuts i det arbete de utförde innan de anslöt sig till Verket och som de även i fortsättningen utför.

När jag under mina första år som präst började förkunna detta budskap, var det många som inte förstod mig och andra som tog anstöt: de var vana vid att alltid höra talas om världen på ett negativt sätt. Herren hade fått mig att förstå, och jag försökte få andra att förstå, att världen är god eftersom Guds verk alltid är fullkomliga, och att det är vi människor som gör världen ond genom synden.

Jag brukade säga då, och fortsätter att säga nu, att vi måste älska världen, eftersom det är i världen som vi möter Gud. Gud visar sig och uppenbarar sig för oss i världens skeenden och händelser.

Gott och ont blandas i mänsklighetens historia och därför måste den kristne ha god urskiljningsförmåga. Men denna utskiljningsförmåga får aldrig leda till att han förnekar det goda i Guds verk. Tvärtom bör den få honom att känna igen det gudomliga som manifesteras i det mänskliga, även i våra svagheter. Dessa ord ur aposteln Paulus mun kan tjäna som ett bra motto för det kristna livet: Allt tillhör er (…) men ni tillhör Kristus (1 Kor 3:22-23). Så kan man förverkliga Guds plan, han vars vilja är att frälsa världen.

Och nu, mina söner och döttrar, låt mig fästa uppmärksamheten på en annan aspekt av det vanliga livet, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag tänker på den mänskliga kärleken, på den rena kärleken mellan en man och en kvinna, på förlovningen, på äktenskapet. Ännu en gång vill jag säga att denna heliga mänskliga kärlek inte endast är något som skall tillåtas och tolereras vid sidan av andens verkliga liv, som vissa falska spiritualistiska tankesätt (som jag tidigare har nämnt) antyder. I ord och skrift har jag de senaste fyrtio åren förkunnat motsatsen, och de som inte förstod mig i början börjar nu förstå.

Den kärlek som leder till äktenskap och familj kan också vara en underbar, gudomlig väg. En kallelse, en väg att helt och hållet hänge sig åt Gud. Jag har påmint er om att göra saker fullkomligt, om att fylla vardagens små saker med kärlek, om att upptäcka detta gudomliga något som gömmer sig i detaljerna. Allt detta lämpar sig särskilt väl för det liv som bygger på den mänskliga kärleken.

Alla ni som är lärare eller studenter, eller har en annan uppgift på Navarras universitet, vet att jag har anförtrott er kärlek åt den heliga Maria, den sköna kärlekens moder. Och här på campus har ni det kapell som vi med hängivenhet har byggt för att hon skall ta emot era böner och välsigna den underbara offergåva som den rena kärleken är.

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den Helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva (1 Kor 6:19). Hur många gånger kommer ni inte att glatt svara ja på Apostelns fråga inför statyn av den heliga Jungfrun, den sköna kärlekens moder: Ja, vi vet detta, och vi vill leva på detta sätt med din mäktiga hjälp, o Jungfru, Guds Moder!

Den kontemplativa bönen kommer att välla fram inom er varje gång ni mediterar över denna storslagna verklighet: den Helige Ande har utvalt något så materiellt som min kropp till sin boning. Jag tillhör inte längre mig själv … min kropp och min själ, hela mitt vara, tillhör Gud … Och denna bön kommer att vara rik av praktiska konsekvenser, som en följd av Apostelns egen slutsats: Ära då Gud med er kropp (1 Kor 6:20).