Texter på ämnet

Fatta mod och fråga Honom, storsint, med ett barns anda: Vad kommer du att ge mig om du kräver "detta" av mig?

Var ännu djärvare. Om du behöver något, så säg ditt fiat¹¹, men be inte, utan säg: "Jesus, jag vill ha det ena eller det andra", för så ber barn.

Att vara liten: storslagen djärvhet är typisk för barn. Vem ber om … månen? Vem viker inte för faran för att uppfylla sina önskningar?

Tänk er ett sådant "barn" med Guds nåd i stort mått, med en önskan att göra Hans vilja, med mycket kärlek till Jesus och all den mänskliga kunskap som det kan tillgodogöra sig … så har ni en bild av nutidens apostlar, så som Gud utan tvivel vill ha dem.

Dumma barn: den dag som du döljer någon del av din själ för din föreståndare har du upphört att vara ett barn, för du har förlorat din enkelhet.

Barn, gör uppoffringar till Honom varje dag … uppoffra till och med dina svagheter.

Var liten, var mycket liten. Var inte äldre än två, högst tre år. Barn som är äldre än så är redan små rackare som försöker lura sina föräldrar med de mest osannolika lögner.

De har redan syndens fomes, böjelsen mot det onda, men de saknar den erfarenhet av ondskan som kommer att lära dem "konsten" att synda och att under sken av sanning dölja det falska i sina lögner.

De har förlorat enkelheten och enkelheten är oundgänglig för att man skall kunna vara ett barn inför Gud.

Barn, ropa modigt: Vilken kärlek Teresa av Avila hade! Vilken iver Franciskus Xavier hade! Vilken beundransvärd man aposteln Paulus var! Ack Jesus, jag … jag älskar dig mer än Paulus, Xavier och Teresa!

Den uppgivenhet som orsakas av din bristande generositet, av dina fall, av din andliga tillbakagång - som kanske bara är skenbar - ger dig ofta intrycket av att ha förstört något mycket värdefullt (din helgelse).

Oroa dig inte: gör i det övernaturliga livet på samma sätt som enkla - men förnuftiga - barn gör för att lösa sådana konflikter.

De har - nästan alltid av misstag - slagit sönder något föremål som deras far tyckte mycket om. De blir ledsna, gråter kanske, men för att få tröst går de just till den som ägde den sak som de förstörde genom sin klumpighet … och deras far glömmer värdet - även om det var stort - av föremålet och han nöjer sig inte med att förlåta barnet, full av ömhet, utan tröstar även den lille.

Lär dig av det.

Uthållighet. Ett barn som knackar på dörren knackar en gång, två gånger, många gånger … kraftigt och länge, oförskämt! Och om någon öppnar dörren förargat, så avväpnas han av det störande lilla barnets enkelhet … Så skall du göra med Gud.

Du säger att det första som i tacksägelsen efter kommunionen kommer ur dina läppar är en begärande bön: Jesus, ge mig det där; Jesus, den där personen; Jesus, det där projektet? Bekymra dig inte för det och tvinga inte dig själv. Se vad som händer mellan en snäll far och ett rättframt och djärvt barn - barnet springer fram och stoppar handen i sin fars ficka på jakt efter karameller innan det ens har kramat om honom och hälsat på honom.

Nå, då så …