Texter på ämnet

Använd dessa beprövade "mänskliga knep" som jag har rått dig till för att inte förlora Guds närvaro: bönesuckar, akter av kärlek och gottgörelse, andliga kommunioner, blickar på någon bild av vår Fru …

Tystnaden är det inre livets portvakt.

Ditt krucifix. Som kristen borde du alltid bära ditt krucifix med dig. Och lägga det på ditt arbetsbord. Och kyssa det innan du somnar och när du vaknar. Och när din stackars kropp gör uppror mot din själ, kyss det även då.

Julandakt. Jag ler inte, när jag ser dig bygga upp bergslandskapet av bark som hör till julkrubban och placera ut de enkla lerfigurerna kring stallet. Du har aldrig sett manligare ut än nu, då du liknar ett barn.

Eftersträva inte att glänsa som en förgylld vindflöjel på en hög byggnad. Hur mycket den än glänser, och hur högt den än befinner sig, så saknar den betydelse för byggnadens hållfasthet.

Var snarare som en gammal kvadersten dold i grunden, under jorden, där ingen ser dig. Tack vare dig störtar inte huset samman.

Du skriver till mig: "Den stora önskan vi alla känner att se 'vår sak' gå framåt och utbredas, verkar förvandlas till otålighet. När kommer genombrottet, de stora framgångarna … när kommer vi att ha vunnit världen?".

Och du tillägger: "Den här önskan kommer inte att vara förgäves, om vi ger utlopp för den genom att 'utöva påtryckningar' på Herren och tjata på honom: då kommer vi att ha utnyttjat tiden mycket väl."

Jag kan förstå att du lider av att under din påtvingade sysslolöshet tänka på den stora uppgift som finns kvar att uträtta. Hela världen är för liten för att rymma ditt hjärta, och ändå måste du nöja dig … med ett obetydligt litet rutinjobb.

Men när skall vi annars säga vårt fiat²⁵?