Texter på ämnet

Frihetens innebörd

Vi kommer aldrig att till fullo förstå Jesu frihet, som är ofantlig - oändlig - i likhet med hans kärlek. Men den dyrbara skatt som hans generösa offer utgör måste förmå oss att fråga: "Herre, varför har du givit mig detta privilegium som ger mig möjligheten att följa i dina fotspår men även att förorätta dig?" Då kan vi förstå att ett korrekt bruk av friheten består i att inrikta den mot det goda och att dess inriktning är felaktig då människan som har denna förmåga glömmer det och vänder sig bort från den gudomliga kärleken. Den personliga friheten - som jag försvarar och alltid kommer att försvara av all min kraft - får mig att med säker övertygelse fråga, även om jag är medveten om min svaghet: "Vad förväntar du dig av mig, Herre? Säg det, så att jag kan utföra det frivilligt."

Kristus själv besvarar oss frågan: Veritas liberavit vos, sanningen skall göra er fria. Vad är det för sanning som under hela vår livstid är början och slutet på frihetens väg? Jag skall säga det kortfattat med den glädje och säkerhet som är en följd av förhållandet mellan Gud och de varelser Han skapat: det är vetskapen om att vi är Guds händers verk, att vi är föremål för den heliga Treenighetens särskilda kärlek, att vi är barn till en så upphöjd Fader. Jag ber Herren att Han skall hjälpa oss att vilja inse vidden av allt detta, att glädja oss åt det dag efter dag: om vi gör det, kommer vi att handla som fria människor. Glöm inte det: den som inte vet att han är Guds barn känner inte till den innersta sanningen om sig själv och i hans handlande saknas den självbehärskning och värdighet som kännetecknar dem som älskar Herren över allting annat.

Ni kan vara övertygade om att vi för att förtjäna himlen måste hänge oss frivilligt, genom ett fullständigt, konstant och medvetet beslut. Men friheten räcker inte i sig själv: den behöver en kompass, en vägvisare: Själen kan inte gå utan någon som leder den: därför har den återlösts på så sätt, att den har Kristus till kung, han vars ok är skonsamt och vars börda är lätt (Matt 11:30) och inte djävulen, vars makt förkrossar.

Ta avstånd från deras villfarelse, vilka nöjer sig med ett sorgligt skränande: frihet, frihet! Mycket ofta döljer det sig ett tragiskt slaveri i det ropet: att välja det som är fel befriar inte; det är bara Kristus som befriar oss, eftersom bara Han är Vägen, Sanningen och Livet.

Låt oss ännu en gång fråga oss själva, inför Gud: "Herre, varför har du givit oss den här makten? Varför har du anförtrott oss förmågan att välja eller att förkasta dig? Du vill att vi skall använda oss av denna vår möjlighet på rätt sätt. Herre, vad vill du att jag skall göra?" Och det klara och precisa svaret är: Du skall älska din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.

Ser ni? Friheten får sin verkliga innebörd då den används i den återlösande sanningens tjänst och då den ägnas åt att söka efter Guds oändliga kärlek som gör oss fria från allt slaveri. För var dag som går blir jag allt angelägnare om att med hög röst förkunna denna de kristnas outsinliga rikedom: den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Detta är den goda vilja som lär oss att eftersträva det goda efter att ha skilt det från det onda.

Jag skulle vilja att ni mediterade över ett grundläggande faktum som konfronterar oss med vårt samvetes ansvar. Ingen kan välja åt oss. Detta är den högsta graden av värdighet hos människorna: att de i kraft av sitt eget - inte andras -- beslut vänder sig mot det goda. Många av oss har ärvt den katolska tron av våra föräldrar och genom Guds nåd började det övernaturliga livet i vår själ då vi kort efter vår födelse döptes. Men under vårt liv - och varje dag - måste vi förnya vår bestämda avsikt att älska Gud över allting annat. Den är kristen, en sann kristen menar jag, som underkastar sig Guds enda Ords myndighet utan att ställa villkor och som är besluten att stå emot djävulens frestelser med samma attityd som Kristus: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Den helige Thomas påpekar tre aspekter av den goda vana som vi kallar klokhet. De är: att be om råd, att döma rätt och att fatta beslut. För att bli klok är det första steget att erkänna sina begränsningar. Detta är dygden ödmjukhet. Genom den erkänner vi att vi inte kan täcka allt i vissa ämnen, att vi i många fall inte kan överblicka alla omständigheter som måste beaktas för att det skall gå att göra en rättvis bedömning. Därför ber vi om råd, men inte från vem som helst. Vi går till en person med de rätta egenskaperna, till någon som vill älska Gud så uppriktigt som vi gör och som försöker att följa Honom troget. Det räcker inte med att bara fråga förste bäste om dennes uppfattning. Vi måste gå till någon som kan ge oss riktiga och oegennyttiga råd.

Därefter måste vi döma, för som regel kräver klokheten att vi fattar ett lämpligt beslut, och det snabbt. Även om det ibland är klokt att vänta med att fatta ett beslut tills alla de faktorer som bör påverka vårt avgörande har inhämtats, skulle det i vissa andra fall vara mycket oklokt att inte börja med att genast utföra vad vi ser bör göras. Detta gäller särskilt då andras väl står på spel.