Texter på ämnet

Men låt oss ta upp tråden från liknelsen. Vad gör de oförståndiga? Först när de hör ropet, börjar de bemöda sig om att ta emot Brudgummen: de går och köper olja. Men de bestämde sig sent, och medan de gick kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: Herre, herre, öppna för oss! Man kan inte säga att de hade varit overksamma: något hade de tagit sig för. Men de får höra en röst som svarar strängt: Jag känner er inte. De kunde eller ville inte förbereda sig med den omsorg som krävdes och glömde att vidta den rimliga försiktighetsåtgärden att i god tid köpa olja. De var inte tillräckligt generösa för att helt och hållet utföra den lilla uppgift som hade anförtrotts dem. I själva verket hade de många timmar på sig, men de tog inte vara på dem.

Låt oss modigt tänka igenom våra liv. Varför hittar vi ibland inte de där minuterna för att kärleksfullt avsluta det arbete som åligger oss och som är medlet för vår helgelse? Varför missköter vi våra förpliktelser gentemot familjen? Varför känner vi oss jäktade när det är dags att be eller att delta i den heliga Mässan? Varför saknar vi lugn och ro för att uppfylla vårt stånds plikter medan vi utan minsta brådska uppehåller oss med våra egna nycker? Ni kan svara mig att det här bara är småsaker. Ja, det är de verkligen: men dessa småsaker är den olja, vår olja, som håller lågan brinnande och ljuset tänt.

Från första stund

Med himmelriket är det som när en familjefar vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Ni känner redan till berättelsen: mannen återvänder vid olika tidpunkter till torget för att leja arbetare; vissa kallades vid gryningen, andra först när natten var mycket nära.

Alla erhåller en denar: den lön jag hade lovat dig, det vill säga, min avbild och likhet. Konungens anlete är inristat i denaren. Guds barmhärtighet är sådan, att han kallar var och en i enlighet med vars och ens personliga omständigheter, för att han vill att alla människor skall frälsas. Men vi är födda kristna, vi har uppfostrats i tron och har mycket tydligt utvalts av Herren. Så förhåller det sig verkligen. När ni således känner er manade att motsvara hans kallelse, även om det är i elfte timmen, kan ni då fortsätta att stå kvar på marknadstorget och sola er som många av de arbetare som hade tid över?

Ni bör inte ha tid över, inte ens en sekund - och jag överdriver inte. Det finns arbete att utföra. Världen är stor och det finns miljoner människor som ännu inte har hört Kristi lära klart och tydligt. Jag vänder mig till var och en av er. Om du har tid över, så tänk efter lite. Det är mycket möjligt att du fallit offer för ljumheten eller att du, övernaturligt talat, är lam. Du rör dig inte, du står stilla, steril, utan att utveckla allt det goda som du borde göra dem som står i din närhet, i din omgivning, på din arbetsplats, i din familj.

Jesus hade arbetat mycket dagen innan och då han påbörjade vandringen kände han sig hungrig. På grund av hungern går han fram till fikonträdet som på avstånd visar upp ett fantastiskt lövverk. Den helige Markus berättar att det inte var rätta tiden för fikon men vår Herre går fram till fikonträdet för att plocka dem, väl medveten om att det är fel årstid. När han ser att trädet inte ger någon frukt, trots att det verkar så fruktbart med sitt överflöd av blad, befaller han: aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.

Visst är det starka ord! Du skall aldrig någonsin ge frukt! Vilket intryck måste det inte ha gjort på lärjungarna, särskilt om de tänkte på att det var Guds vishet som talade! Jesus förbannar trädet för att han bara har funnit ett sken av fruktbarhet, lövverk. Därigenom lär vi oss att det inte går att bortförklara att man är overksam. Någon kanske säger: Jag har inte tillräckliga kunskaper … Inga undanflykter! Eller: Det är så att min sjukdom … jag är inte så begåvad … omständigheterna är inte gynnsamma … omgivningen … De ursäkterna duger inte heller! Ve den som pryder sig med ett falskt apostolats lövverk, som visar upp alla yttre tecken på ett fruktbart liv men inte har ärliga avsikter att ge frukt! Det verkar som om han utnyttjar tiden väl, att han rör sig, organiserar, hittar på nya sätt att lösa alla problem … Men han är improduktiv. Ingen kommer att finna näring i hans verk om de saknar övernaturlig sav.

Låt oss be Herren att han må göra oss till människor som är beredda att arbeta med fruktbar heroism. Det finns många människor man kan gå fram till och bara finna blad hos: stora, blanka, glänsande blad, men det är bara lövverk, ingenting annat. Och våra medmänniskor ser på oss i hopp om att stilla sin hunger, som är hunger efter Gud. Vi får inte glömma att vi kan räkna med alla nödvändiga medel. Trots allt vårt elände kan vi Herrens lära väl och har hans nåd.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Att förvandla arbetet till bön

Jag brukar ofta säga att vi inte får göra dessa stunder av samtal med Jesus, som ser oss och lyssnar på oss från Tabernaklet, till en opersonlig bön. Jag brukar kommentera att vi för att meditera på ett sådant sätt att vi genast inleder en dialog med Herren - ljudet av ord är inte nödvändigt - måste lämna anonymiteten, försätta oss i hans närvaro sådana som vi är, utan att gömma oss i den folkmassa som fyller kyrkan eller i en strid ström av tomma ord som inte springer fram ur hjärtat, utan på sin höjd ur en vana som tömts på innehåll.

Nu vill jag tillägga att även ditt arbete måste vara personlig bön, att det måste omvandlas till ett storslaget samtal med vår himmelske Fader. Om du försöker bli helig i och genom din yrkesverksamhet, måste du nödvändigtvis anstränga dig för att förvandla den till en bön utan anonymitet. Ditt yrkesarbete får inte heller urarta till en undanskymd, intetsägande syssla som utförs på ett slentrianmässigt opersonligt sätt, för i samma stund som det sker kommer den gudomliga drivfjäder som besjälar dina dagliga göromål att dö.

Jag kommer att tänka på de resor till fronterna som jag gjorde under det spanska inbördeskriget. Utan att kunna räkna med några som helst mänskliga medel begav jag mig till de platser där någon kunde behöva min prästerliga tjänst. Under dessa mycket speciella omständigheter, som kanske gav många en förevändning för underlåtelser och försummelser, nöjde jag mig inte med att ge asketiska råd. Då som nu var min strävan densamma, en strävan som jag nu hoppas att Herren skall uppväcka i var och en av er: jag brydde mig om deras själars väl och om deras lycka här på jorden; jag uppmuntrade dem till att ta vara på tiden med nyttiga uppgifter och att inte se på kriget som på ett slags sluten parentes i deras liv. Jag bad dem att inte bli uppgivna och att göra vad som stod i deras makt för att inte förvandla skyttegravarna och vaktposterna till något som kunde likna väntsalarna i dåtidens stationer, där man slog ihjäl tiden i väntan på tåg som aldrig tycktes komma…

Rent konkret gav jag dem rådet att ägna sig åt någon nyttig verksamhet - att studera, exempelvis språk - som var förenlig med deras militärtjänst. Jag rådde dem att aldrig upphöra att vara gudfruktiga män och att de skulle se till att hela deras uppträdande var operatio Dei, Guds arbete. Och jag blev rörd av att se hur underbart dessa unga män reagerade, i situationer som inte alls var enkla: man märkte hur solid deras karaktär var.

Possumus!, vi kan vinna även det här slaget, med Guds hjälp. Ni kan vara övertygade om att det inte är svårt att förvandla arbetet till en dialog i bön. Så snart som du uppoffrar det och skrider till verket, lyssnar Gud redan och uppmuntrar dig. Vi kommer att bli kontemplativa människor mitt i vårt dagliga arbete! För vi är säkra på att han ser oss samtidigt som han ber oss att övervinna oss själva ännu en gång: en liten uppoffring, ett leende mot en person som kommer olägligt, att börja med den arbetsuppgift som är minst givande men mest brådskande, att vårda detaljer i fråga om ordning, att uthålligt uppfylla vår plikt, trots att den lätt skulle kunna lämnas åt sidan, att inte lämna till morgondagen det vi skall avsluta idag. Och allt detta för att glädja Honom, Gud vår Fader! På ditt skrivbord, eller på något diskret ställe som inte väcker uppmärksamhet men som du kan använda som väckarklocka för din kontemplativa anda, kan du sätta ett krucifix, som för din själ och ditt sinne är den handbok i vilken du lär dig tjäna.

Om du bestämmer dig för att slå in på denna kontemplativa väg - utan konstigheter, utan att lämna världen, mitt uppe i dina vanliga göromål - kommer du genast att känna dig som en vän till Mästaren, med det gudomliga uppdraget att öppna upp jordens gudomliga stigar för hela mänskligheten. Ja, med ditt arbete kommer du att bidra till att Kristi rike utsträcks i alla världsdelar. Och arbetstimmarna kommer att gå, den ena efter den andra, timmar som du uppoffrar för avlägsna länder som håller på att födas i tron, för folken i öststaterna som brutalt förhindras från att i frihet utöva sin tro, för de länder med gamla kristna traditioner där Evangeliets ljus förefaller ha fördunklats och där människorna försöker kämpa sig fram genom okunskapens mörker … Vilket värde får då inte den arbetstimmen!, när du med samma iver fortsätter en liten stund till, några minuter till, ända tills uppgiften är slutförd. På ett praktiskt och enkelt sätt kommer du att förvandla kontemplationen till apostolat, du kommer att känna det som ett tvång som uppstår i ditt hjärta, som slår i samma takt som vår Herres Jesu Kristi ljuvliga och barmhärtiga hjärta.