Texter på ämnet

När jag talar till er och vi tillsammans samtalar med Gud, vår Herre, ber jag helt enkelt min egen bön med hög röst. Jag tycker om att påminna om det ofta. Även ni måste anstränga er för att själva be i ert inre, även då omständigheterna, som t ex dagens datum, leder till att vi betraktar ett ämne som vid en första anblick inte verkar särskilt lämpat för en kärleksfull dialog, som vårt samtal med Gud bör vara. Jag säger "vid en första anblick", för naturligtvis kan och bör allting som händer oss, allting som sker omkring oss, bli föremål för vår meditation.

Jag vill tala med er om tiden, som går så fort. Jag skall inte upprepa den där bekanta frasen som säger att ett år mer innebär ett år mindre. Jag tänker heller inte föreslå att ni skall fråga andra i er omgivning vad de tycker om tidens flykt. Om ni skulle göra det, skulle ni förmodligen få höra svar i stil med "ungdomen, denna gudagåva, som flyr för att aldrig återvända", även om jag medger att ni kan komma att möta uppfattningar som har ett mer övernaturligt innehåll.

Jag tänker inte heller dröja nostalgiskt vid att människolivet är kort. För oss kristna bör den omständigheten att vår vandring genom tiden är så flyktig vara en sporre som hjälper oss att använda tiden på ett bättre sätt, aldrig en anledning att vara rädda för vår Herre och än mindre att se på döden som ett förskräckligt och oåterkalleligt slut. Det har sagts på otaliga sätt, vissa mer poetiska än andra, att med Guds nåd och barmhärtighet är varje år ett steg som för oss närmare himlen, vårt slutgiltiga hem.

När jag tänker på denna verklighet, förstår jag mycket väl den helige Paulus utrop i sitt brev till korintierna: tempus breve est!, vår jordiska vandring varar inte länge! Dessa ord klingar i en konsekvent kristens hjärta som en förebråelse mot brist på generositet och som en ständig uppmaning till att vara lojal. Det är verkligen inte mycket tid vi har till förfogande för att älska, för att ge, för att gottgöra. Därför har vi inte rätt att slösa bort denna skatt eller att oansvarigt kasta ut den från fönstret. Vi får inte förstöra denna etapp i världshistorien som Gud anförtror åt var och en av oss.

Så synd att ägna sitt liv åt att slå ihjäl tiden, som är en skatt som Gud givit oss! Det duger inte att komma med ursäkter för att rättfärdiga ett sådant handlande. Må ingen säga: "Jag har bara en talent, jag kan inte uppnå någonting." Även om du bara har en talent kan du handla på ett förtjänstfullt sätt. Så sorgligt att inte göra något användbart och dra verklig nytta av alla de färdigheter, oavsett om de är många eller få, som Gud ger människan för att hon skall tjäna sina medmänniskor och samhället!

När en kristen slår ihjäl sin tid på jorden, riskerar han att slå ihjäl sin himmel - det vill säga då han på grund av sin egoism drar sig tillbaka, gömmer sig, upphör att bry sig om sin omgivning. Den som älskar Gud ger inte bara det han har, den han är, för att tjäna Kristus, han ger sig själv. Han ser inte - med ett simpelt synsätt - sin hälsa, sitt namn eller sin karriär såsom sitt livs mål.

Jag vill återigen påminna er om att vi inte har mycket tid: tempus breve est för vårt jordeliv är kort och med de medel jag nämnt behöver vi inte mer än god vilja för att ta vara på de tillfällen som Gud skänker oss. I och med att vår Herre kom till vår värld började den rätta stunden, frälsningens dag för oss och för alla. Må Gud vår Fader inte behöva förebrå oss med de ord som han lade i profeten Jeremias mun: till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan tar i akt tiden för sin återkomst. Mitt folk däremot vill inte känna Herrens lagar.

Det finns inte dåliga eller olämpliga tidpunkter. Alla dagar är bra för att tjäna Gud. Dåliga dagar uppstår bara när människan slösar bort dem genom sin brist på tro, sin lättja och sin oföretagsamhet som avleder henne från att arbeta med Gud, för Gud. Jag vill lova Herren alltid! Tiden är en skatt som försvinner, som undflyr oss, som rinner mellan våra fingrar på samma sätt som vatten rinner ner i klippskrevor. Gårdagen har redan varit och dagen flyr. Morgondagen kommer snart att vara en ny gårdag. Detta liv varar en mycket kort tid. Men vad mycket man kan göra under denna korta tidsrymd av kärlek till Gud!

Vi kommer inte att kunna anföra några ursäkter. Herren har varit slösaktigt generös gentemot oss. Han har tålmodigt undervisat oss, han har förklarat sina lagar med liknelser och oförtröttligt påmint oss om dem. Han kan fråga oss, som han frågade Filippos: så många år har jag varit tillsammans med er, och ändå känner ni mig inte? Det är dags att arbeta på riktigt, att ta vara på varje ögonblick under dagen, uthärda - villigt och glatt - hela dagen i solhettan.

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.