Texter på ämnet

Jag försöker inte få dig att försumma dina plikter eller avstå från dina rättigheter. Tvärtom, för var och en av oss är en reträtt från den här fronten under normala omständigheter liktydigt med att fegt desertera från den kamp för helighet som Gud har kallat oss till. Därför bör du, med säkert samvete, anstränga dig - särskilt i ditt arbete - för att se till att varken du eller de dina saknar vad som behövs för att leva med kristen värdighet. Om du någon gång i ditt kött erfar fattigdomens tyngd, bli då varken nedstämd eller upprorisk; men, jag insisterar, försök att använda dig av alla hedervärda medel för att ta dig ur denna situation, för att handla annorlunda skulle vara liktydigt med att fresta Gud. Och medan du kämpar, så minns även att omnia in bonum!, allt - även knapphet och fattigdom - bidrar till det bästa för dem som älskar Herren; vänj dig redan nu vid att med glädje möta små begränsningar, obekvämlighet, kyla, värme eller avsaknaden av något som du anser vara oundgängligt, att inte kunna vila hur och när du skulle vilja, hunger, ensamhet, otacksamhet, oförståelse, vanheder …

Fader… ta dem inte ut ur världen

Vi är mannen på gatan, vanliga kristna i samhällets blodomlopp, och Herren vill att vi skall vara heliga, apostoliska, just mitt i vårt yrkesarbete, det vill säga genom att helga oss i vårt arbete, genom att helga vårt arbete och genom att hjälpa andra att helga sig genom det arbetet. Var övertygade om att Gud väntar på er i er egen omgivning, med en faders och en väns omsorg; och tänk på att ni genom att ansvarsfullt utöva er yrkesverksamhet inte bara försörjer er ekonomiskt, utan även ger ett synnerligen direkt bidrag till att utveckla samhället, att ni även kan lätta andras bördor och upprätthålla många biståndsprojekt - på lokal och global nivå - till gagn för såväl enskilda som för mindre gynnade folk.

Det sätt att lösgöra sig som jag, efter att ha betraktat vårt föredöme, förespråkar är självbehärskning: inte en braskande torftighet som gör väsen av sig, en mask som döljer lättja och försumlighet. Du bör klä dig i överensstämmelse med din ställning, din miljö, din familj, ditt arbete …, som dina kollegor, men för Gud, och eftersträva att ge en äkta och tilldragande bild av ett sant kristet liv. Var naturlig, inte extravagant: jag försäkrar er att det är bättre för er att fela genom att göra för mycket än för lite. Du, hur föreställer du dig vår Herres hållning? Har du aldrig tänkt på den värdighet med vilken han måste ha burit den där tunikan utan sömmar, som förmodligen Jungfru Maria egenhändigt hade vävt? Minns du inte hur han hemma hos Simon beklagar att de inte erbjudit Honom vatten för att tvätta sig innan han satte sig till bords? Han påpekade säkert fariséns brist på artighet för att genom anekdoten understryka sin lära att kärleken syns i små detaljer, men han klargör även att han följer sin omgivnings sociala seder. Därför skall även du och jag anstränga oss för att lösgöra oss från världsliga tillgångar och bekvämligheter, men utan att vara taktlösa och utan att uppträda konstigt.

För mig är ett tecken på att vi känner oss som världens herrar, som Guds trogna förvaltare, att vi vårdar de saker vi använder, att vi bemödar oss om att de skall bevaras, räcka länge, glänsa, tjäna sitt syfte så länge som möjligt och inte slösas bort. I Opus Deis centra kommer ni att finna att inredningen är enkel, hemtrevlig och framför allt ren, för man skall inte missta sig och felaktigt tro att ett hems fattigdom tar sig uttryck i dålig smak eller smuts. Jag förstår emellertid att du, i enlighet med dina möjligheter och sociala eller familjemässiga skyldigheter äger värdeföremål och vårdar dem, med en anda av självtukt och utan att fästa dig vid dem.

Låt oss avsluta med ett citat ur Evangeliet i dagens mässa: Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Vilket tydligt tecken på storsinthet är inte denna Marias frikostighet! Judas klagar på att man slösat bort parfym som var värd - i sin girighet har han räknat ut det omsorgsfullt - minst 300 denarer.

Om vi lösgör oss från tingen på ett äkta sätt kommer vi att vara mycket generösa mot Gud och våra bröder; att vara aktiva, att söka medel, att ge oss själva för att hjälpa de behövande. En god kristen kan inte nöja sig med ett arbete som gör det möjligt för honom att försörja sig och sin familj: hans hjärtas storhet kommer att få honom att kavla upp ärmarna för att hjälpa andra, av kärlek till nästan och av rättvisa, som den helige Paulus skrev till de kristna i Rom: Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Ty eftersom hedningarna har fått del av deras andliga goda, är de i sin tur skyldiga att bistå dem med det materiella.

Var inte småsinta eller snåla mot den som så generöst har skänkt oss så mycket, som till och med fullständigt har utgivit sig själv för oss, utan förbehåll. Tänk, vad kostar det er - även ekonomiskt - att vara kristna? Men glöm framför allt inte att Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.

Låt oss nu, då vi under stilla veckan närmar oss Jesus Kristi lidande, be den heliga Jungfrun att även vi, som hon, skall kunna ta denna lära till våra hjärtan och begrunda den.

Tillåt mig att gång på gång upprepa att detta är den väg som Gud vill att var och en skall gå, då han kallar oss att tjäna Honom mitt i världen för att helga andra och helga oss genom våra vardagliga aktiviteter. Med ett fantastiskt sunt förnuft, fyllt av tro, förkunnade den helige Paulus att det står ju i Mose lag: Bind inte ihop munnen på oxen som tröskar.Och han undrar: Skulle Gud bekymra sig om oxar? Nej, det är klart att han säger det med tanke på oss. Det är för vår skull det står skrivet att den som plöjer och den som tröskar skall göra det med hopp om lön för sin möda.

Det kristna livet har aldrig inskränkt sig till att vara en betungande väv av skyldigheter som utsätter själen för en olidlig spänning; som hand i handske passar det med den enskildes omständigheter och begär att vi med bön och självtukt inte skall förlora vårt övernaturliga perspektiv då vi utför våra vanliga uppgifter, stora som små. Tänk på att Gud älskar sina skapade varelser hängivet och hur skulle en åsna kunna arbeta utan foder eller tid för att återhämta krafterna, eller om man knäcker dess styrka med alltför många käppslag? Din kropp är som en åsna - en åsna var Guds tron i Jerusalem - som bär dig på sin rygg längs världens gudomliga stigar. Den måste betvingas för att den inte skall avvika från Guds vägar och uppmuntras för att dess skritt skall vara just så glad och hurtig som man kan förvänta sig av en åsna.

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den enda vägen

Vi har blivit övertygade om att kärleken till nästan inte har någonting att göra med den karikatyr som man ibland har velat göra av denna dygd som utgör det kristna livets centrum. Varför är det då nödvändigt att ständigt predika om denna dygd? Tar man upp den som ett påbjudet ämne för diskussion, som dock bara har små förutsättningar att ta sig uttryck i konkreta handlingar?

Om vi ser oss omkring i vår omgivning kanske vi finner skäl att tycka att kärleken till nästan är en illusorisk dygd. Men om vi betraktar sakernas tillstånd ur ett övernaturligt perspektiv, kommer vi även att inse vilken roten till denna sterilitet är: frånvaron av intensivt och ständigt umgänge, på tu man hand, med vår Herre Jesus Kristus och okunskap om den helige Andes verk i själen, vars främsta frukt är just kärleken till nästan.

Som kommentar till ett av Apostelns råd - bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag - tillägger en av kyrkofäderna följande: genom att älska Kristus kommer vi att med lätthet stå ut med våra medmänniskors svagheter, även hos den som vi ännu inte älskar för att han inte gör några goda gärningar.

Det är i den riktningen som vägen som får oss att växa i kärleken leder. Vi skulle missta oss om vi trodde att vi först måste ägna oss åt humanitär verksamhet, åt biståndsarbete, och därvid lämna kärleken till Gud åt sidan. Vi får inte försumma Kristus för att vi bekymrar oss om vår nästa som är sjuk, eftersom vi bör älska den som är sjuk för Kristi skull.

Betrakta ständigt Jesus som, utan att upphöra att vara Gud, ödmjukade sig och antog en tjänares gestalt för att kunna tjäna oss, för det är bara ur det perspektivet som vi kommer att finna de mål som är värda att anstränga sig för. Kärleken söker förening, identifiering med den älskade: och när vi förenar oss med Kristus kommer vi att gripas av längtan efter att efterlikna Honom i hans liv av hängivenhet, av gränslös kärlek, av offer ända till döden. Kristus ställer oss inför ett avgörande val: antingen lever vi våra liv egoistiskt och i ensamhet, eller annars ägnar vi oss av all vår kraft åt att tjäna andra.