Texter på ämnet

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.

Om blotta närvaron av en betydelsefull och aktningsvärd person räcker för att de närvarande skall uppföra sig bättre, hur kan det då vara möjligt att Guds ständiga närvaro, som når överallt och som våra själsförmögenheter är medvetna om och tacksamt älskar, inte alltid gör att våra ord, gärningar och känslor blir bättre? Hur noggrant skulle vi inte avsluta alla våra göromål, hur annorlunda skulle vi inte reagera om sanningen att Gud ser oss vore djupt inskriven i våra samveten, om vi insåg att allt vårt arbete, absolut allt - ingenting undgår hans blick - sker inför Honom! Och detta är den hemlighet bakom all helighet som jag har predikat så många år: Gud har kallat alla till att efterlikna Honom; och såväl ni som jag har kallats för att vi medan vi lever mitt i världen - som mannen på gatan! - skall kunna sätta Kristus vår Herre på toppen av all hederlig mänsklig verksamhet.

Nu kan ni förstå ännu bättre att om någon av er inte skulle älska arbetet, sitt eget arbete, om han inte skulle känna sig verkligen engagerad i någon ädel jordisk verksamhet för att helga den, om han saknade ett yrkeskall, så skulle han aldrig på djupet kunna förstå den övernaturliga karaktär av den lära som jag förkunnar, just av den anledningen att han skulle sakna en oundgänglig förutsättning: att vara en arbetare.

Jag vill hävda, och det är inte av förmätenhet, att jag genast märker om jag talar för döva öron eller om mina ord lämnar åhöraren oberörd. Låt mig öppna mitt hjärta för er så att ni tillsammans med mig kan tacka Gud. När jag år 1928 såg vad Herren ville att jag skulle göra, skred jag omedelbart till verket. Under de åren - tack, Herre, för jag fick tillfälle att lida mycket och att älska mycket! - ansåg vissa att jag var galen; andra, som ville visa sig förstående, kallade mig drömmare, men hävdade att mina drömmar var omöjliga att förverkliga. Trots allt, och trots mitt eget elände, fortsatte jag utan att tappa modet. Eftersom det där inte var mitt, banade det sig en väg genom alla svårigheter och har idag blivit verklighet, det har spridits över hela världen, på alla breddgrader, och de flesta tycker att det är hur naturligt som helst, för Herren har sett till att man känner igen att det är hans.

Jag sade nyss att det räcker med att jag växlar några ord med någon för att inse om han förstår mig eller inte. Jag är inte som en ruvande höna som en främmande hand lurar på ett ankägg. Dagarna går och först när äggen kläcks och hönan ser att en främmande dunboll osmidigt vaggar omkring - ena benet hit, andra dit - bland de andra förstår hon att det inte rör sig om en av hennes egna och att den aldrig kommer att lära sig pipa, oavsett hur mycket den anstränger sig. Jag har aldrig behandlat någon som vänt mig ryggen illa, inte ens när man besvarat min önskan att hjälpa med oförskämdheter. Därför noterade jag en gång, det var år 1939, en skylt som jag såg på en byggnad där jag ledde en reträtt för studenter. Texten löd så här: Varje vandrare må följa sin egen väg; det var ett användbart råd.

Yrkeslivets värde som exempel

Vi får inte begå misstaget att tro att apostolat inte är mer än att visa upp att man utför vissa fromhetsövningar. Du och jag är kristna men vi är även - samtidigt och i en oskiljaktig enhet - medborgare och arbetare som har vissa tydliga plikter som vi måste uppfylla exemplariskt om vi verkligen vill helga oss. Det är Jesus Kristus som manar oss: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Yrkesarbetet - oavsett vilket - blir ett ljus som lyser för era kollegor och vänner. Därför brukar jag upprepa för dem som ansluter sig till Opus Dei, och påståendet gäller för alla er som lyssnar på mig: jag har inte någon glädje av att någon påstås vara en god son till mig - en god kristen - om det samtidigt sägs att han är en dålig skomakare! Om han inte anstränger sig för att lära sig sitt yrke väl eller att utföra sitt arbete omsorgsfullt kommer han varken att kunna helga det eller offra det åt Herren; att helga sitt vanliga arbete är själva kärnan i en äkta spiritualitet för oss som - försjunkna i timliga verksamheter - är fast beslutna att umgås med Gud.

Jag minns även min vistelse i Burgos vid samma tid. Många kom och tillbringade någon dag tillsammans med mig, vissa hade permission, andra var förlagda till kasernerna i området. Jag delade rum med några av mina söner i ett förfallet hotell och trots att vi saknade även de mest grundläggande bekvämligheter, såg vi till att de som kom - hundratals! - inte skulle sakna vad de behövde för att kunna vila och återhämta sina krafter.

Jag brukade promenera längs floden Arlanzón för att samtala med dem, lyssna till vad de anförtrodde mig och försöka vägleda dem med lämpliga råd för att stärka dem eller öppna nya horisonter för deras andliga liv; och med Guds hjälp uppmanade, stimulerade och upptände jag alltid i dem en längtan efter att leva ett kristet liv. Under våra promenader nådde vi ibland klostret Las Huelgas och ibland tog vi en tur till katedralen.

Jag tyckte om att gå upp i ett av tornen för att dessa unga män på nära håll skulle se de otaliga tornspirorna, som ett invecklat stenbroderi, frukten av tålmodigt och hårt arbete. Under våra samtal brukade jag påpeka att detta underverk inte syns från marken. Och för att försöka få det jag så många gånger förklarat för dem att bli konkret, kommenterade jag: detta är Guds arbete, Guds verk! Att avsluta sitt arbete med perfektion, med samma skönhet och skicklighet som hos dessa spetsar av sten. Inför en så påtaglig verklighet förstod de att allt detta var bön, ett vackert samtal med Herren. De som lade ner all sin energi i detta arbete visste mycket väl att ingen skulle uppskatta deras möda från stadens gator: den var bara för Gud. Förstår du nu hur yrkeskallet kan föra dig närmare Herren? Gör likadant som de där medeltida murarna, så kommer även ditt arbete att vara operatio Dei, ett mänskligt arbete vars väsen och drag är gudomliga.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.