Texter på ämnet

Men du kanske säger: varför skulle jag anstränga mig? Det är inte jag som svarar, utan den helige Paulus: Kristi kärlek lämnar mig inget val. En hel livslängd är för lite för att utvidga din kärlek till nästan. Alltsedan Opus Deis första början har jag ansträngt mig för att oförtröttligt upprepa för generösa människor att de skall sätta Kristi utrop i verket: alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek. Man kommer att känna igen oss just av den anledningen, för kärleken till nästan är utgångspunkten för en kristens alla gärningar.

Han, som är renheten själv, säger inte att man kommer att känna igen hans lärjungar på att de lever ett fläckfritt liv. Han, som är måttfullheten själv, som inte ens har en sten att luta sitt huvud mot, som tillbringade många dagar i fasta och avskildhet, säger inte till Apostlarna: Man kommer att förstå att ni är mina utvalda eftersom ni inte är frossare eller suputer.

Kristi rena liv var - och är och kommer att i alla tider vara - en örfil för samtiden, som ofta var ack så rutten, då som nu. Hans måttfullhet var ytterligare ett piskrapp för dem som ständigt låg till bords och framkallade kräkningar för att kunna fortsätta äta, varvid de bokstavligen uppfyllde Saulus ord: De gör sin buk till en gud.

Det viktigaste apostolat som vi kristna skall bedriva i världen, det bästa vittnesbördet på vår tro, är att bidra till att man inom Kyrkan skall kunna leva i en anda av äkta kärlek. Om vi inte älskar varandra på riktigt, om det förekommer angrepp, förtal och gräl, vem kommer då att känna sig dragen till dem som hävdar att de förkunnar Evangeliets glada budskap?

Det är mycket enkelt, mycket moderiktigt, att med en läpparnas bekännelse hävda att man älskar alla varelser, troende och icke-troende. Men om den som talar så behandlar sina bröder i tron illa, tvivlar jag på att det i hans uppträdande finns något annat än hycklande tomt prat. Däremot, om vi med Kristi Hjärta älskar dem som i likhet med oss är barn till samme Fader, är förenade med oss i en och samma tro och är arvingar till samma hopp, vidgas vår själ och den upptänds av längtan efter att alla skall närma sig vår Herre.

Jag påminner er om de krav som kärleken till nästan ställer, och någon kanske tycker att just denna dygd saknades i det jag nyss sade. Det är alls inte sant. Jag kan, med en helig stolthet och utan falsk ekumenism, försäkra er om att jag fylldes av glädje när man under Andra Vatikankonciliet med förnyad kraft uttryckte sin strävan efter att föra Sanningen till dem som går längs andra vägar än den enda Vägen, Jesu väg, för önskan att alla skall frälsas förtär mig.

Ja, jag blev mycket glad, även för att jag åter fick bekräftelse för det apostolat som Opus Dei har en sådan förkärlek för, apostolatet ad fidem, som inte förkastar någon och som tar emot såväl icke-kristna som ateister och hedningar för att de, där det är möjligt, skall kunna ta del av vår förenings (*) andliga rikedomar. Detta apostolat har en lång historia av lidande och lojalitet som jag har berättat om vid andra tillfällen. Därför upprepar jag utan fruktan att jag anser det vara en falsk och hycklande iver som får somliga att behandla dem som befinner sig långt borta väl, medan de trampar på eller föraktar dem som delar vår gemensamma tro. Jag tror därför heller inte att man verkligen bryr sig om de fattigaste om man samtidigt plågar dem man lever tillsammans med; om man är likgiltig inför deras glädjeämnen, sorger eller besvikelser; om man inte anstränger sig för att förstå eller ha överseende med deras brister, under förutsättning att det inte rör sig om saker som förolämpar Gud.

(*) Msgr Escrivá de Balaguer kallar Opus Dei förening, eftersom institutionen upprättades som personalprelatur först år 1982. Det är emellertid skäligt att påpeka att msgr Escrivá de Balaguer redan på 1930-talet hade förutsett att den juridiska form som Opus Dei skulle ha stod att finna bland institutionerna av personlig och sekulär jurisdiktion; att han ledde Opus Dei mot denna juridiska lösning; och att han före sin bortgång år 1975 redan hade förberett den.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.