Texter på ämnet

I vingården

En familjefar planterade en vingård, satte upp stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort till ett fjärran land.

Jag skulle vilja att vi mediterade över denna liknelses lärdomar, ur det perspektiv som för närvarande intresserar oss. Traditionen har i denna berättelse sett en bild av det folk som Gud utvalde; och den har huvudsakligen påpekat att vi människor besvarar all denna Herrens kärlek med otrohet, med otacksamhet.

Jag vill dröja vid orden och reste bort till ett fjärran land och genast dra slutsatsen att vi kristna inte får lämna den vingård som Herren har satt oss i. Vi måste ägna vår energi åt detta arbete, inom vingårdens gränser, slita vid vinpressen och vila i vakttornet när vi är färdiga med dagens göromål. Om vi låter oss föras med av bekvämligheten så är det som om vi svarade Kristus: å nej, mina år tillhör mig, inte dig. Jag vill inte åta mig att se efter din vingård.

Herren har skänkt oss livet, sinnena, själsförmögenheterna, otaliga nådegåvor: och vi har inte rätt att glömma att var och en av oss är en arbetare bland många andra i den vingård som han har satt oss i för att vara medarbetare i uppgiften att ge föda åt våra medmänniskor. Detta är vår plats, inom dess gränser, just här skall vi dagligen arbeta tillsammans med Honom och hjälpa till i hans frälsningsverk.

Tillåt mig upprepa ännu en gång: skulle din tid tillhöra dig? Din tid tillhör Gud! Det är möjligt att Guds barmhärtighet gjort att denna egoism ännu inte har slagit rot i din själ. Men jag säger dig det för det fall du någon gång skulle känna att ditt hjärta vacklar i din tro på Kristus. Då ber jag dig - Gud ber dig - att vara trogen ditt engagemang, att tygla högmodet, att lägga band på fantasin, att inte tillåta dig att lättvindigt avlägsna dig, att inte desertera.

De där arbetarna som stod och hängde på torget hade hela dagen ledig; han som grävde ned talenten i marken ville slå ihjäl timmarna; han som skulle ägna sig åt vingården gick sin väg. De är alla lika okänsliga inför den stora uppgift som Mästaren har anförtrott åt varje kristen: att anse oss vara och uppföra oss som hans redskap, för att medåterlösa tillsammans med Honom, att ägna hela vårt liv åt det glada offret att hänge oss för människornas väl.

Fikonträdet som inte bar frukt

Den helige Matteus berättar även att Jesus återvände hungrig från Betania. Allt Kristus gör berör mig djupt, och i synnerhet då jag ser att han är en verklig människa, fullkomlig människa samtidigt som han är fullkomlig Gud, för att lära oss att dra nytta även av vår misär och våra naturliga personliga svagheter för att frambära oss själva - sådana vi är - till Fadern, som med glädje tar emot vårt brännoffer.

Han var hungrig. Universums Skapare, alltings Herre, är hungrig! Herre, tack för att evangelisten - inspirerad av Gud - nedtecknade den detaljen i denna passage, som tvingar mig att älska dig mer, som inspirerar mig till att ivrigt längta efter att betrakta din heliga mänskliga natur! Perfectus Deus, perfectus homo - fullkomlig Gud och fullkomlig människa av kött och blod, som du och jag.

Jesus hade arbetat mycket dagen innan och då han påbörjade vandringen kände han sig hungrig. På grund av hungern går han fram till fikonträdet som på avstånd visar upp ett fantastiskt lövverk. Den helige Markus berättar att det inte var rätta tiden för fikon men vår Herre går fram till fikonträdet för att plocka dem, väl medveten om att det är fel årstid. När han ser att trädet inte ger någon frukt, trots att det verkar så fruktbart med sitt överflöd av blad, befaller han: aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.

Visst är det starka ord! Du skall aldrig någonsin ge frukt! Vilket intryck måste det inte ha gjort på lärjungarna, särskilt om de tänkte på att det var Guds vishet som talade! Jesus förbannar trädet för att han bara har funnit ett sken av fruktbarhet, lövverk. Därigenom lär vi oss att det inte går att bortförklara att man är overksam. Någon kanske säger: Jag har inte tillräckliga kunskaper … Inga undanflykter! Eller: Det är så att min sjukdom … jag är inte så begåvad … omständigheterna är inte gynnsamma … omgivningen … De ursäkterna duger inte heller! Ve den som pryder sig med ett falskt apostolats lövverk, som visar upp alla yttre tecken på ett fruktbart liv men inte har ärliga avsikter att ge frukt! Det verkar som om han utnyttjar tiden väl, att han rör sig, organiserar, hittar på nya sätt att lösa alla problem … Men han är improduktiv. Ingen kommer att finna näring i hans verk om de saknar övernaturlig sav.

Låt oss be Herren att han må göra oss till människor som är beredda att arbeta med fruktbar heroism. Det finns många människor man kan gå fram till och bara finna blad hos: stora, blanka, glänsande blad, men det är bara lövverk, ingenting annat. Och våra medmänniskor ser på oss i hopp om att stilla sin hunger, som är hunger efter Gud. Vi får inte glömma att vi kan räkna med alla nödvändiga medel. Trots allt vårt elände kan vi Herrens lära väl och har hans nåd.

Jag vill återigen påminna er om att vi inte har mycket tid: tempus breve est för vårt jordeliv är kort och med de medel jag nämnt behöver vi inte mer än god vilja för att ta vara på de tillfällen som Gud skänker oss. I och med att vår Herre kom till vår värld började den rätta stunden, frälsningens dag för oss och för alla. Må Gud vår Fader inte behöva förebrå oss med de ord som han lade i profeten Jeremias mun: till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan tar i akt tiden för sin återkomst. Mitt folk däremot vill inte känna Herrens lagar.

Det finns inte dåliga eller olämpliga tidpunkter. Alla dagar är bra för att tjäna Gud. Dåliga dagar uppstår bara när människan slösar bort dem genom sin brist på tro, sin lättja och sin oföretagsamhet som avleder henne från att arbeta med Gud, för Gud. Jag vill lova Herren alltid! Tiden är en skatt som försvinner, som undflyr oss, som rinner mellan våra fingrar på samma sätt som vatten rinner ner i klippskrevor. Gårdagen har redan varit och dagen flyr. Morgondagen kommer snart att vara en ny gårdag. Detta liv varar en mycket kort tid. Men vad mycket man kan göra under denna korta tidsrymd av kärlek till Gud!

Vi kommer inte att kunna anföra några ursäkter. Herren har varit slösaktigt generös gentemot oss. Han har tålmodigt undervisat oss, han har förklarat sina lagar med liknelser och oförtröttligt påmint oss om dem. Han kan fråga oss, som han frågade Filippos: så många år har jag varit tillsammans med er, och ändå känner ni mig inte? Det är dags att arbeta på riktigt, att ta vara på varje ögonblick under dagen, uthärda - villigt och glatt - hela dagen i solhettan.