Texter på ämnet

Här, i närvaro av Gud som leder oss från Tabernaklet - vad Jesu verkliga närhet stärker! -, skall vi idag meditera över denna ljuva gåva från Gud, hoppet, som fyller vår själ med glädje, spe gaudentes, vi är lyckliga för att - om vi är trogna - väntar oss den Kärlek som aldrig tar slut.

Vi får aldrig glömma att för alla - således för var och en av oss - finns det bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett gudomligt liv och kämpar för att behaga Gud, eller så vänder man Gud ryggen och lever ett djuriskt liv som kan vara mer eller mindre upplyst av mänskliga drag. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid de låtsashelgon som skryter med att de inte är troende. Jag älskar dem verkligen mycket, så som jag älskar alla människor, mina medbröder; jag beundrar deras goda vilja, som i vissa avseenden kan vara heroisk, men jag har medlidande med dem, för de har den stora olyckan att sakna Guds ljus och värme och den outsägliga lycka som följer av det teologala hoppet.

En ärlig kristen som lever i överensstämmelse med sin tro handlar alltid i Guds närvaro, ur ett övernaturligt perspektiv; han arbetar i denna värld, som han älskar lidelsefullt, djupt försjunken i sina jordiska ärenden men med blicken vänd mot himlen. Den helige Paulus bekräftar det: Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött - från allt världsligt genom dopet -, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.

Men även om det finns en uppsjö räddhågsna och lättsinniga människor, finns det i denna vår värld även många rättframma människor som drivs av ädla ideal - även om de ofta inte har något övernaturligt mål utan drivs av ren människokärlek - och som agerar generöst och självuppoffrande för att tjäna andra, för att hjälpa sina medmänniskor i deras lidande och svårigheter. Jag känner alltid att jag måste respektera och även beundra människor som ihärdigt och beslutsamt arbetar för ett rent ideal. Jag anser emellertid även att jag är skyldig att erinra om att allt som vi påbörjar här nere, om vi ser det som uteslutande vårt eget företag, föds med förgänglighetens stämpel. Meditera över Skriftens ord: Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.

Denna flyktighet kväver inte hoppet. Tvärtom, när vi erkänner hur små och tillfälliga jordiska initiativ är, öppnas vårt arbete för det verkliga hoppet, som upphöjer all mänsklig verksamhet och omvandlar den till en plats för ett möte med Gud. Därigenom upplyses uppgiften med ett beständigt ljus som avlägsnar besvikelsens mörker. Men om vi gör timliga projekt till självändamål, om vi inte längre har blicken fäst på vår eviga boning och det mål som vi har skapats för - att älska och lovprisa Herren och att därefter äga Honom i himlen - blir de mest strålande avsikter svek och rentav ett medel för att förnedra människan. Den helige Augustinus erfor mycket bitterhet då han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför Honom. Minns hans uppriktiga och berömda utrop: Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig! Det finns kanske inte något så tragiskt i en människas liv som det självbedrägeri hon hänger sig åt då hon förvanskar eller förfalskar hoppet genom att sätta sitt hopp till något annat än den Kärlek som mättar utan att mätta.

Säkerheten i att känna - att veta - att vi är Guds barn fyller mig - och jag hoppas även er - med verkligt hopp, och eftersom hoppet är en övernaturlig dygd anpassar det sig till vår mänskliga natur då det ingjuts i oss och blir även en mycket mänsklig dygd. Jag är lycklig eftersom jag är säker på att vi kommer att nå himlen om vi håller ut till slutet; jag gläds åt den lycka som vi kommer att få ta del av, quoniam bonus, eftersom min Gud är god och hans barmhärtighet oändlig. Denna övertygelse får mig att inse att endast det som bär Guds märke kan uppvisa evighetens outplånliga spår och ha ett oförgängligt värde. Därför avlägsnar hoppet mig inte från denna världens angelägenheter, utan får mig att närma mig dem på ett nytt sätt, ett kristet sätt, som innebär att man i allting försöker avslöja det band som förenar den fallna naturen med Gud Skaparen och Gud Återlösaren.

Vad skall man hoppas på

Någon kanske frågar sig: "Vad skall vi kristna hoppas på", för världen erbjuder oss många saker som drar till sig vårt hjärta som kräver lycka och ivrigt längtar efter kärlek. Dessutom vill vi så frid och glädje med fulla händer, vi nöjer oss inte med vår egen välgång och försöker se till att alla de som omger oss skall vara lyckliga.

Vissa människor, som har värdiga men begränsade mål och uteslutande förgängliga och flyktiga ideal, glömmer tyvärr att kristna bör sträva mot högre höjder, oändliga höjder. Vårt mål är självaste Guds Kärlek, att njuta av den fullt ut, med en glädje som aldrig tar slut. Vi har på så många sätt märkt att det som finns här nere kommer att förgås för alla vid världens slut, och redan dessförinnan genom döden, för var och en av oss. Rikedom och ära följer nämligen inte med ner i graven. Med hoppets vingar, som manar vårt hjärta att höja sig till Gud, har vi därför lärt oss att be: in te Domine speravi, non confundar in aeternum, jag hoppas på dig Herre, på att du leder mig med din hand nu och i varje ögonblick, i evigheters evighet.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.

Vad underbart det kommer att vara när vår Fader säger till oss: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre. Var hoppfulla! Detta är det stora under som sker med kontemplativa människor: Vi lever av tro, hopp och kärlek, och hoppet gör oss mäktiga. Minns ni vad den helige Johannes sade?: Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Gud manar oss, för Kyrkans och hela mänsklighetens eviga ungdoms skull. Ni kan göra allt mänskligt till något gudomligt, på samma sätt som kung Midas gjorde allt han rörde vid till guld.

Glöm det aldrig: efter döden kommer Kärleken att ta emot er. Och i Guds kärlek kommer ni dessutom att möta alla dem ni hyst en ren kärlek till på jorden. Herren har velat att vi skall tillbringa denna vårt livs korta dag med att arbeta och, som hans enfödde, göra gott. Under tiden bör vi vara vaksamma och lystra till de rop som den helige Ignatius av Antiokia hörde i sin själ, då stunden för hans martyrium närmade sig: kom till Fadern, kom till din Fader, som väntar ivrigt på dig.

Låt oss be den heliga Maria, Spes nostra (*), att hon skall upptända en helig längtan i oss efter att bo alla tillsammans i Faderns hus. Ingenting kommer att kunna oroa oss om vi beslutar oss för att förankra våra hjärtan i en längtan efter vårt verkliga fädernesland: Herren kommer att leda oss med sin nåd och föra båten med en gynnsam vind till vårt måls ljusa stränder.

(*) Vårt hopp.