Texter på ämnet

Under 1940-talets första år åkte jag ofta till Valencia. På den tiden hade jag inga mänskliga medel och tillsammans med dem som - i likhet med er nu - uppsökte mig, stackars präst, bad jag där det var möjligt, vissa kvällar på en enslig strand. Likt Mästarens första vänner - minns ni? Den helige Lukas skriver att då han lämnade Tyros tillsammans med Paulus för att fara vidare till Jerusalem följde alla, också kvinnor och barn oss ut på stranden. Vi knäböjde på stranden och bad.

En kväll då det redan hade hunnit bli sent och solnedgången var underbar, såg vi en båt som närmade sig stranden. Ur den steg några män i land. De var mörka, starka som klippor, blöta, barbröstade, så brända av solen att de såg ut att vara av brons. Ur vattnet började de dra upp ett nät som släpade efter båten, fyllt av fiskar som glänste som silver. De drog nätet ivrigt och med stor kraft, med fötterna nedsjunkna i sanden. Plötsligt kom en liten pojke fram, även han mycket solbränd. Han gick fram till repet, tog tag i det med sina små händer och började dra det, uppenbart tafatt. Fiskarna, hårdföra, allt annat än kultiverade människor, måste ha känt sig djupt rörda, för de tillät den lille att hjälpa till. De skickade inte iväg honom, trots att han måste ha varit till mer besvär än hjälp.

Jag tänkte på er och på mig. På er, som jag då ännu inte kände, och på mig, på hur vi drar vårt rep varje dag, i så många olika avseenden. Om vi ställer oss inför Gud vår Herre som den där lille pojken, övertygade om vår svaghet men beredda att bistå hans planer, kommer vi lättare att nå målet. Vi kommer att dra ett överfullt nät ända upp på stranden, för när våra krafter inte räcker till, kommer Gud till vår undsättning med sin makt.

Av skäl som vi inte behöver gå in på här - men som Jesus, som leder oss från Tabernaklet, mycket väl känner till - har mitt liv på ett särskilt sätt gjort mig medveten om att jag är Guds barn och jag har känt glädjen av att kunna försätta mig i min Faders hjärta för att gottgöra, för att rena mig, för att tjäna Honom, för att förstå och förlåta alla i kraft av hans kärlek och min ödmjukelse.

Därför vill jag nu insistera på att det är nödvändigt att ni och jag återfår krafter och vaknar ur den slappa dvala som vi så lätt försjunker i, och att vi ånyo, på ett djupare och samtidigt mer direkt sätt, blir medvetna om att vi är Guds barn.

Jesu exempel, hela Kristi vandring i denna del av Orienten, hjälper oss att tränga in i denna sanning. Vi godtar ju människors vittnesbörd - läser vi i dagens epistel - men Guds betyder mer. Och vad består Guds vittnesbörd i? Det är återigen den helige Johannes som talar: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. … Mina kära, nu är vi Guds barn.

Under årens lopp har jag försökt att stödja mig på denna glädjande verklighet utan att vackla. Min bön har alltid varit densamma, oavsett vilka omständigheter jag befunnit mig i, även om tonen varierat. Jag har sagt till Honom: Herre, du har satt mig här; du har anförtrott mig det ena eller det andra, och jag förtröstar på dig. Jag vet att du är min Fader och jag har alltid sett att barn litar fullständigt på sina fäder. Min erfarenhet som präst har bekräftat för mig att då människor överlämnar sig på detta sätt i Guds händer, förvärvar de en stark, djup och fridfull fromhet som sporrar dem till att ständigt arbeta med rätta avsikter.

Jesu Kristi exempel

Quasi modo geniti infantes … Jag har med glädje försökt sprida denna inställning, att vi är Guds små barn, som kommer att få oss att känna innebörden av följande ord som också ingår i mässans liturgi: alla som är födda av Gud besegrar världen, övervinner svårigheter, avgår med segern i kampen för frid i människors själar och i samhället.

Vår klokhet och styrka består just i övertygelsen om vår litenhet, om vår intighet inför Guds ögon; men det är Han som manar oss att samtidigt handla med trygg förtröstan och förkunna Jesus Kristus, hans enfödde Son, trots våra fel och vårt personliga elände, under förutsättning att vi inte upphör att kämpa för att övervinna dem.

Ni har säkert ofta hört mig upprepa följande råd ur den heliga Skrift: Discite benefacere, Lär att göra vad gott är, för det är säkert att vi måste lära oss och andra att göra vad gott är. Vi måste börja med oss själva, genom att anstränga oss för att upptäcka vad som är det goda som vi skall eftersträva för var och en av oss, för var och en av våra vänner, för varje människa. Jag känner ingen bättre väg för att betrakta Guds storhet än att lära sig tjäna, med utgångspunkt i det outsägliga men enkla faktum att han är vår Fader och vi hans barn.