Texter på ämnet

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Det är sant att sådana personliga egenskaper inte räcker: ingen blir frälst utan Kristi nåd. Men om någon bevarar och odlar en grundläggande redlighet, kommer Gud att jämna vägen för honom och han kommer att kunna bli helig för att han har kunnat leva som en hedersman.

Ni har kanske sett andra fall som på sätt och vis är motsatsen: många kallar sig kristna - för att de är döpta och tar emot sakramenten - men visar sig vara illojala, lögnaktiga, oärliga, högmodiga … Och de faller plötsligt. De liknar stjärnskott som glimmar till en stund på himlen och som faller lika plötsligt som ohjälpligt.

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill - måste jag understryka - att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

Mänskliga dygder och övernaturliga dygder

När en människa anstränger sig för att odla de mänskliga dygderna, är hennes hjärta redan mycket nära Kristus. Och en kristen märker att de teologala dygderna - tron, hoppet och kärleken - och alla andra dygder som Guds nåd för med sig, uppmuntrar honom att aldrig försumma de goda egenskaper som han delar med så många andra människor.

Jag vill återigen påpeka att de mänskliga dygderna är grunden för de övernaturliga. I sin tur uppmuntrar de teologala dygderna oss ständigt att uppföra oss som goda människor. Under alla omständigheter räcker det inte med att bara vilja ha dessa dygder: det är nödvändigt att man lär sig utöva dem. Discite benefacere, lär er göra det goda. Man måste träna sig i att vanemässigt utföra gärningar som motsvarar dygderna - handlingar av uppriktighet, sannfärdighet, jämnmod, fridfullhet, tålamod. Kärlek bevisas genom gärningar och vi kan inte älska Gud bara med ord, utan med handlingar och sanning.