Texter på ämnet

Jag glömmer aldrig - det är redan många år sedan - ett tillfälle då jag hade gått för att be i katedralen i Valencia och gick förbi den vördnadsvärde Ridauras grav. Man berättade då för mig att denne präst, när han redan var mycket gammal och man frågade honom hur många år han hade på nacken, med stor övertygelse svarade så här på valenciansk dialekt: poquets - inte särskilt många!, bara de år jag har tjänat Herren. För många av er räcker ena handens fingrar för att räkna de år som gått sedan ni bestämde er för att umgås med vår Herre, att tjäna honom i världen, i er egen miljö och genom era vanliga arbeten och göromål. Men den detaljen är inte särskilt viktig. Vad som däremot verkligen är viktigt är att det i vår själ inpräntas att kallelsen till helighet, som Jesus Kristus riktar till alla människor utan undantag, kräver att vi ständigt odlar vårt inre liv och dagligen utövar de kristna dygderna. Och inte på vilket sätt som helst, inte bara utöver det vanliga eller ens på ett utomordentligt sätt: vi bör anstränga oss så att vi lyckas utöva dem heroiskt, i uttryckets starkaste och mest kategoriska bemärkelse.

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Självfallet talar vi här om ett högt ställt mål som man inte kan uppnå utan hårt arbete. Men ni får inte glömma att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar. Allt som utvecklas - påpekar en av de första kristna författarna i sina betraktelser över föreningen med Gud - är litet i början. Det är bara stegvis, tack vare den näring det erhåller, som det växer och blir stort. Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen - jag vet att du är beredd att göra det, även om det ofta känns svårt att besegra din stackars kropp eller att rycka upp den - så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.