Texter på ämnet

Då är det dags för dig att vända dig till din välsignade moder i himlen, för att be henne ta dig i sina armar och få sin Son att se barmhärtigt på dig. Och se till att omedelbart fatta konkreta föresatser: skär omedelbart bort den där störande detaljen som du och Gud vet om, även om det gör ont. Högmodet, sinnligheten, bristen på övernaturlig syn kommer att sluta förbund och tillsammans viska i ditt öra: Det där? Men det är ju en obetydlig dumhet! Svara, utan att börja diskutera med frestelsen: Jag skall hänge mig även i detta krav som Gud ställer på mig! Och du kommer att ha rätt: kärleken visar sig på ett särskilt sätt i små saker. Vanligtvis är de svåraste uppoffringar som Herren ber av oss ytterst små, men lika oavbrutna och värdefulla som hjärtats slag.

Hur många mödrar känner du som har utfört en hjältemodig, extraordinär handling? Få, mycket få. Och trots det känner du och jag många hjältemodiga, verkligen hjältemodiga, mödrar som inte har gjort något spektakulärt och som inte figurerar på löpsedlarna, så att säga. De förnekar sig själva dygnet runt och offrar med glädje sin egen smak och sina egna preferenser, sin tid och sina möjligheter att hävda sig eller göra karriär, för att i stället kunna göra sina barn lyckliga.

Jag skulle kunna fortsätta att ange en mängd detaljer för dig - nu har jag bara nämnt dem som jag just kom att tänka på - som du kan dra nytta av under dagens lopp för att komma allt närmare Gud och allt närmare din nästa. Jag upprepar, att om jag har nämnt dessa exempel, så är det inte för att jag ringaktar stora botövningar; tvärtom, de är heliga och goda, rentav nödvändiga, när Herren kallar någon att följa den vägen och alltid med den andlige vägledarens godkännande. Men jag måste varna dig för att stora botövningar även är förenliga med svåra fall som högmodet orsakar. Med en ständig önskan att behaga Gud i små personliga strider - som att le när man inte har lust: jag försäkrar er om att det ibland är svårare att le än att bära botband i en timme - är det svårt att ge näring åt högmodet, åt den löjliga naivitet som gör att vi anser oss vara anmärkningsvärda hjältar. Vi skall istället anse oss vara som ett barn som på sin höjd kan ge sin far små presenter som i sig saknar värde, men som tas emot med oändlig glädje.

Måste en kristen då alltid utöva självtukt? Ja, men av kärlek. För den skatt som är vår kallelse har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte från oss. Alltid är vi ansatta, men inte kringrända, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss i våra kroppar den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i våra kroppar.