Texter på ämnet

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Men Herre, varför kallar du detta bud nytt? Som vi just har hört, fanns budet att älska sin nästa även i Gamla Testamentet, och ni minns säkert även att Jesus, precis i början av sitt offentliga liv, utvidgar detta krav med gudomlig generositet: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Herre, tillåt oss att insistera: varför fortsätter du att kalla detta bud nytt? Den där natten, några få timmar innan du offrade dig själv på korset, under det oförglömliga samtalet med dem som - trots att de hade sina personliga svagheter och sitt elände, liksom vi - hade följt med dig till Jerusalem, avslöjade du kärlekens oväntade mått: så som jag har älskat er. Vad väl Apostlarna måste ha förstått dig, de som ju hade bevittnat din omätbara kärlek!

Mästarens förkunnelse och exempel är klara och tydliga. Han har i handling understrukit sin lära. Och ändå har jag många gånger tänkt att det efter tjugo århundraden fortfarande är ett nytt bud, för att mycket få människor har bemödat sig om att förverkliga det. Resten, majoriteten, har föredragit och föredrar att ignorera det. Deras ohämmade egoism får dem att dra följande slutsats: "Varför skulle jag krångla till livet för mig? Mina egna bekymmer räcker mer än väl."

En sådan inställning kan inte godtas hos en kristen. Om vi bekänner oss till denna tro, om vi verkligen strävar efter att följa i Kristi tydliga fotspår, får vi inte nöja oss med att undvika att göra mot andra det onda som vi inte önskar för vår egen del. Redan detta är mycket, men det är mycket lite, då vi inser att måttet på vår kärlek definieras av Jesu handlande. Dessutom föreslår han inte denna norm för vårt handlande som ett avlägset mål, som kronan på verket efter ett helt livs kamp. Det är - och för att du skall göra konkreta föresatser insisterar jag på att det måste vara - utgångspunkten, för vår Herre utpekar det som vårt kännetecken: däravskall alla förstå att ni är mina lärjungar.

Jesus Kristus, vår Herre, inkarnerades och antog vår natur för att visa sig för mänskligheten som en modell för alla dygder. Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Men senare, när han förklarar för Apostlarna det tecken som kommer att göra att människorna förstår att de är kristna, säger han ändå inte: man kommer att förstå att ni är kristna för att ni är ödmjuka. Han är renheten personifierad, det obefläckade lammet. Inget kan svärta ned hans fullkomliga, fläckfria helighet, men han säger inte heller: Man kommer att inse att ni är mina lärjungar för att ni är kyska och rena.

Han vandrade genom denna värld och avstod fullständigt från all jordisk egendom. Han som var hela universums Skapare och Herre saknade till och med ett ställe att vila sitt huvud. Men han säger ändå inte: Man kommer att veta att ni tillhör mig för att ni inte är fästa vid rikedomar. Han tillbringar fyrtio dagar och nätter i öknen i sträng fasta innan han börjar förkunna Evangeliet. Och likväl säger han inte till de sina: Man kommer att förstå att ni tjänar Gud för att ni inte är frossare och drinkare.

Vi har hört vilket kännetecken det är som kommer att utmärka apostlarna, alla tiders äkta kristna: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om - och just därför - ni visar varandra kärlek.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att Guds barn alltid har känt sig rörda - som du och jag i denna stund - då de sett Mästaren insistera på denna punkt. Herren säger inte att beviset på hans lärjungars trohet är att de kommer att göra under eller oerhörda mirakler, även om han har gett dem kraften att göra dem i den helige Ande. Vad säger han till dem? Man kommer att förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra.

Kärleken omfattar alla

Med nästan, säger den helige Leo den Store, skall vi inte bara mena dem som vi är förenade med genom vänskaps- eller släktband, utan alla människor, som vi ju delar en och samma natur med … En enda Skapare har skapat oss, en enda Skapare har ingjutit själen i oss. Vi njuter alla av samma himmel och av samma luft, av samma dagar och samma nätter, och även om vissa är goda och andra onda, vissa rättfärdiga och andra orättfärdiga, är Gud likväl generös och välvillig gentemot alla.

Vi som är Guds barn formas genom att omsätta detta nya bud i praktiken, vi lär oss i Kyrkan att tjäna, inte att bli betjänade, och vi finner krafter för att älska mänskligheten på ett nytt sätt, som alla kommer att märka är en frukt av Kristi nåd. Vår kärlek skall inte förväxlas med en sentimental inställning, och inte heller med enkelt kamratskap eller en något oklar iver att hjälpa andra för att bevisa för oss själva att vi är överlägsna. Den innebär att vi lever tillsammans med vår nästa, att vi vördar - jag insisterar - den Guds avbild som finns i varje människa och ser till att även vår nästa betraktar den, så att han kan vända sig till Kristus.

Att kärleken omfattar alla innebär därför att apostolatet omfattar alla. Det innebär att vi för vår del verkligen sätter i verket Guds stora önskan att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Om vi även skall älska våra fiender - jag menar dem som räknar oss till sina fiender: jag anser mig inte vara fiende till någon eller något - har vi desto större skäl att älska dem som bara är långt borta från oss, dem som vi tycker är mindre trevliga, dem som på grund av sitt språk, sin kultur eller sin utbildning förefaller vara våra motpoler.

Hur man skall be

Hur skall man be? Jag misstar mig knappast när jag vågar hävda att det finns många, oändligt många, sätt att be. Men för oss alla önskar jag Guds barns äkta bön, inte hycklarnas tomma prat, vilka får höra Jesus säga: Inte alla som säger: Herre, herre, till mig skall komma in i himmelriket. De som drivs av hyckleriet kan kanske uppnå bönens ljud - skrev den helige Augustinus - men inte dess röst, för de saknar liv och de saknar ivern att göra Faderns vilja. Må vårt rop "Herre" förenas med en verkningsfull önskan att omsätta i handling de ingivelser som den helige Ande väcker till liv i vår själ.

Vi måste anstränga oss för att för egen del undanröja minsta spår av dubbelhet. Det första kravet för att rycka upp detta onda som Herren fördömer i hårda ordalag är att se till att låta sitt handlande präglas av en bestämd avsky för synden, i allmänhet och vid varje enskilt tillfälle. Kraftfullt och ärligt bör vi i hjärta och hjärna känna en skräck inför dödsynden. Vi bör även hysa en djuprotad motvilja till de uppsåtliga, mindre synderna, till denna eftergivenhet som visserligen inte berövar oss Guds nåd, men som försvagar de nådens strömmar som ändock når oss.

Jag har aldrig tröttnat på att tala om bön, och med Guds nåd kommer jag aldrig att göra det. På 1930-talet, när jag som då var en ung präst uppsöktes av personer ur alla möjliga livssituationer -studenter, arbetare, friska och sjuka, rika och fattiga, präster och lekmän - som försökte följa Herren på närmare håll, gav jag dem alltid detta råd: Be. Och om någon svarade: "Jag vet inte ens hur jag skall börja", föreslog jag att han skulle försätta sig i Herrens närvaro och ge uttryck för sin oro, sin bedrövelse, med samma klagan: "Herre, jag kan inte!" Och ur dessa ödmjuka och förtroliga samtal tog många gånger ett nära umgänge med Kristus form, ett ständigt samtal med Honom.

Det har gått många år, och jag känner inte till något annat recept. Om du inte anser dig vara förberedd, vänd dig då till Jesus som hans lärjungar gjorde: lär oss att be! Du kommer att erfara hur den helige Ande stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord som inte kan återges, för det saknas lämpliga sätt för att beskriva deras djup.

Vilken fasthet Guds ord måste ge upphov till i oss! Det var inte mitt påhitt, då jag under min prästerliga tjänst upprepade och oförtröttligt fortsätter att upprepa detta råd. Det står nedtecknat i den heliga Skrift, det är där jag har lärt mig det. Herre, jag kan inte vända mig till dig! Herre, lär oss att be! Och då kommer all denna den helige Andes kärleksfulla hjälp - ljus, eld, häftig vind - som tänder lågan och gör så att den förmår orsaka bränder av kärlek.