Texter på ämnet

Minns ni liknelsen om den barmhärtige samariern? En man hade lämnats liggande vid vägen, misshandlad av rövare som bestulit honom på hans sista slantar. En av den gamla lagens präster går förbi platsen, och strax därefter en levit; båda fortsätter sin vandring utan att bry sig om honom. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Lägg märke till att Herren inte anförde detta handlande som ett exempel som bara några få utvalda skall följa, för direkt därefter tillade han, som svar till den som hade frågat Honom - till var och en av oss: Gå du och gör som han.

Om vi alltså märker att det i vårt eget eller i andras liv finns något som inte står rätt till, något som kräver den andliga och mänskliga hjälp som Guds barn kan och måste ge, så kommer ett tydligt uttryck för klokhet att bestå i att grundligt tillämpa rätt botemedel, med kärlek, kraft och uppriktighet. Här finns inte plats för hämningar. Det är fel att tro att man löser problem genom underlåtelser eller uppskov.

Klokheten kräver att rätt medicin används, närhelst det behövs. När såret blottlagts måste botemedlet tillämpas, fullt ut och utan halvmesyrer. När ni känner minsta symtom av det onda, var enkla, sannfärdiga, såväl om ni skall bota som om ni själva behöver botas. I dessa fall måste man tillåta att den som är i stånd att bota i Guds namn trycker på såret, först en bit från såret och sedan allt närmare det, så att allt var trycks ut och infektionshärden blir helt renad. Först och främst måste vi handla så gentemot oss själva och med dem som vi av rättvisa eller kärlek till nästan är skyldiga att hjälpa; i detta avseende ber jag särskilt för föräldrar och dem som ägnar sig åt uppfostran och undervisning.

Mänsklig hänsyn

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig… Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?