Texter på ämnet

Levnadsplan

När ni tänker igenom hur ert fromhetsliv är och hur det borde vara, när ni tänker igenom vilka bestämda punkter ert personliga förhållande med Gud borde bättras på, kommer ni, om ni har förstått mig rätt, att avvisa frestelsen att föreställa er ouppnåeliga bedrifter, för ni kommer att ha upptäckt att Herren nöjer sig med att vi erbjuder Honom små tecken på kärlek i varje ögonblick.

Försök att ihärdigt hålla dig till en levnadsplan: ägna några minuter åt stilla bön, gå i den heliga mässan - dagligen, om det är möjligt - och ta ofta emot kommunionen, gå regelbundet till förlåtelsens heliga sakrament - även om ditt samvete inte anklagar dig för någon dödssynd -, besök Jesus i Tabernaklet, be den heliga rosenkransen och betrakta dess hemligheter, och ägna dig åt alla de andra fantastiska bruk som du känner till eller kan lära dig.

De skall inte bli till stela normer, vattentäta skott. Levnadsplanen anger en flexibel väg som är anpassad till dina villkor, till ditt liv mitt i världen, med ett intensivt yrkesarbete och med sociala skyldigheter och relationer som du inte får försumma, för i dessa göromål fortsätter ditt möte med Gud. Din levnadsplan måste vara som en gummihandske som anpassar sig perfekt till den hand som använder den.

Glöm inte heller att det viktiga inte är att göra många saker; nöj dig med att generöst utföra dem du kan utföra varje dag, oavsett om du har lust eller inte. Dessa bruk kommer nästan omärkbart att föra dig till den kontemplativa bönen. I din själ kommer det att springa fram alltfler akter av kärlek, bönesuckar, tacksägelser, akter av gottgörelse och andliga kommunioner. Och det kommer att ske medan du utför dina plikter: när du svarar i telefon, när du stiger in i ett fortskaffningsmedel, när du stänger eller öppnar en dörr, då du går förbi en kyrka, då du börjar en ny uppgift, medan du utför den och när du avslutar den; du kommer att hänföra allt till Gud, din Fader.

Försök att finna ro i det gudomliga barnaskapet. Gud är en alltigenom öm Fader vars kärlek är oändlig. Kalla Honom Fader många gånger om dagen och säg Honom - ensam, i ditt hjärta - att du älskar Honom, att du dyrkar Honom, att du känner dig stolt över och stark av att vara hans son. Allt detta utgör ett äkta program för det inre livet, som måste kanaliseras genom de fromhetsnormer som utgör grunden för din relation till Gud - jag upprepar, de skall vara få men konstanta - och som kommer att göra det möjligt för dig att känna och handla som en god son.

Jag måste emellertid varna dig för faran med slentrian - en verklig grav för fromheten - som ofta visar sig förklädd i form av ambitionen att göra eller åta sig stora uppdrag, samtidigt som man av bekvämlighet försummar vardagens plikter. När du känner denna frestelse, skall du försätta dig i all uppriktighet inför Herren: tänk på om det är för att du inte har sökt Gud som du har tröttnat på att kämpa i ständigt samma sak; se efter om din trogna ihärdighet i arbetet har brustit på grund av att du saknat generositet eller offervilja. Då framstår dina fromhetsnormer, dina små uppoffringar, din apostoliska verksamhet som inte bär omedelbar frukt, som fruktansvärt sterila. Vi känner oss tomma och kanske börjar vi drömma om nya planer för att tysta vår himmelske Faders röst, som kräver fullständig lojalitet av oss. Med själen upptagen av drömmen om storslagna ting, som snarare är en mardröm, glömmer vi bort den säkraste verkligheten, den väg som utan tvivel för oss rätt till heligheten: ett tydligt tecken på att vi har förlorat det övernaturliga perspektivet, övertygelsen om att vi är små barn, förvissningen om att vår Fader kommer att utföra underverk genom oss, om vi börjar om med ödmjukhet.

De rödmålade pålarna

Ett starkt minne från min barndom är de vägvisare som man i mina hemtrakter placerade ut längs stigarna bland bergen. Det var höga stolpar, vanligtvis rödmålade, som drog till sig min uppmärksamhet. Man förklarade då för mig att när snön faller och täcker stigar, fält och ängar, skogar, klippor och stup, sticker pålarna upp som säkra referenspunkter, så att man alltid kan veta var vägen går.

I det inre livet sker någonting liknande. Det finns vårar och somrar, men även vintrar, dagar utan sol och nätter utan måne. Vi får inte låta umgänget med Jesus Kristus bero på hur vi för tillfället känner oss eller på humörets svängningar. Att göra det skulle vara liktydigt med egoism och bekvämlighet och är inte heller förenligt med kärlek.

När det snöar och blåser kallt kommer därför ett antal solida och djupt rotade - men alls inte sentimentala - fromhetsövningar som är anpassade efter vars och ens omständigheter att vara som de där rödmålade pålarna som fortsätter att visa oss vilken väg vi skall gå tills Herren beslutar att solen skall skina igen, tills isen smälter och hjärtat lever upp på nytt och brinner med en eld som i själva verket aldrig hade slocknat: den var bara täckt som glödande kol av en prövotids aska, eller av vårt eget minskade engagemang eller bristande offervilja.