Texter på ämnet

Man kan säga att vår Herre, inför det uppdrag han fått av Fadern, lever för dagen, såsom han rådde människor till i ett av de mest suggestiva uttalanden som han gjorde då han undervisade: Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan, och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? … Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Om vi förtröstade mer på Guds försyn, säkra - med en stark tro! - på detta dagliga skydd som aldrig fattas oss, hur mycken oro och hur många bekymmer skulle vi då inte bespara oss. Mycket av den oro skulle försvinna, som med Jesu ord är kännetecknande för hedningar, för världsliga människor, personer som saknar övernaturligt perspektiv. Jag skulle, med en väns, prästs och faders förtrolighet, under alla omständigheter vilja erinra er om att vi genom Guds barmhärtighet är barn till denne allsmäktige Gud vår Fader som är i himlen och samtidigt i vårt hjärtas innersta; jag skulle vilja prägla in med eldskrift i era sinnen att vi alla har skäl att vandra på denna jord med optimism, att lösgöra oss från alla dessa ting som verkar vara oumbärliga, för er fader vet vad ni behöver! och han kommer att ta hand om det. Tro mig då jag säger att det endast är då som vi kommer att uppföra oss som skapelsens härskare och undvika det sorgliga slaveri som många faller i för att de glömmer bort att de är Guds barn, och jäktar för en morgondag eller ett senare tillfälle som de kanske inte ens kommer att uppleva.

Tillåt mig att ännu en gång dela med mig något av mina personliga erfarenheter. Jag öppnar min själ för er i Guds närvaro, fullständigt övertygad om att jag inte i något avseende är ett föredöme, utan en trasa, ett stackars redskap - döv och oduglig - som Herren har använt sig av för att det med ännu större tydlighet skall framgå att han kan skriva utmärkt även med ett bordsben! Så när jag talar om mig själv med er, kommer jag inte ens i närheten av tanken att jag skulle ha någon som helst förtjänst av mina gärningar. Än mindre vill jag ålägga er att gå samma vägar längs vilka Herren har lett mig, eftersom det mycket väl kan hända att Mästaren inte begär av er det som har hjälpt mig så mycket att arbeta obehindrat i detta Guds Verk som jag har vigt hela mitt liv åt.

Jag kan garantera er - jag har kunnat röra vid det med mina egna händer och se det med mina egna ögon - att om ni förlitar er på Guds försyn, om ni överlämnar er i hans allsmäktiga armar, så kommer ni aldrig att sakna medel för att tjäna Gud, den heliga Kyrkan och människorna, utan att försumma någon av era plikter. Dessutom kommer ni att kunna njuta av en glädje och en frid som mundus dare non potest, som all världens rikedomar inte kan ge.

Alltsedan Opus Dei började år 1928 har jag aldrig - bortsett från att jag inte kunde räkna med några mänskliga tillgångar - själv förfogat över minsta slant. Jag har heller inte ingripit direkt i de ekonomiska frågor som helt naturligt uppstår då man skall genomföra vilken som helst uppgift med deltagande av varelser - människor av kött och blod, inte änglar - som behöver materiella redskap för att kunna utföra sitt arbete effektivt.

Opus Dei har behövt, och kommer förmodligen alltid - till tidens slut - att behöva många människors generösa samarbete för att upprätthålla apostoliska verk: dels för att dessa aktiviteter aldrig är vinstgivande, dels för att apostolatet blir mer omfattande och efterfrågan ökar, även om både antalet personer som ger stöd och mina söners arbete också ökar. Därför har jag vid mer än ett tillfälle fått mina söner att skratta, för medan jag med eftertryck uppmanade dem att troget besvara Guds nåd, uppmuntrade jag dem även att rakt på sak vända sig till Herren och be Honom om mera nåd och mera pengar, i klingande mynt, för även det rådde det trängande behov av.

De första åren saknade vi även det nödvändigaste. Attraherade av Guds eld kom arbetare, hantverkare och universitetsstudenter till mig okunniga om den knapphet och fattigdom som vi befann oss i, för i Opus Dei har vi med himlens hjälp alltid sett till att arbeta så att vi gjort många uppoffringar och bett mycket, men i det fördolda. Då jag nu tänker tillbaka på den tiden, flödar mitt hjärta över i hängiven tacksägelse: vilken trygghet vi hade i vårt innersta! Vi visste att om vi sökte Guds rike och hans rättvisa, skulle vi få allt det andra därtill. Och jag kan försäkra er om att inget apostoliskt initiativ har uteblivit på grund av att det saknats materiella medel: vid rätt tidpunkt gav vår Fader Gud på ett eller annat sätt genom sin vanliga försyn vad vi behövde, för att vi skulle se att han alltid betalar bra.

Men även om det finns en uppsjö räddhågsna och lättsinniga människor, finns det i denna vår värld även många rättframma människor som drivs av ädla ideal - även om de ofta inte har något övernaturligt mål utan drivs av ren människokärlek - och som agerar generöst och självuppoffrande för att tjäna andra, för att hjälpa sina medmänniskor i deras lidande och svårigheter. Jag känner alltid att jag måste respektera och även beundra människor som ihärdigt och beslutsamt arbetar för ett rent ideal. Jag anser emellertid även att jag är skyldig att erinra om att allt som vi påbörjar här nere, om vi ser det som uteslutande vårt eget företag, föds med förgänglighetens stämpel. Meditera över Skriftens ord: Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.

Denna flyktighet kväver inte hoppet. Tvärtom, när vi erkänner hur små och tillfälliga jordiska initiativ är, öppnas vårt arbete för det verkliga hoppet, som upphöjer all mänsklig verksamhet och omvandlar den till en plats för ett möte med Gud. Därigenom upplyses uppgiften med ett beständigt ljus som avlägsnar besvikelsens mörker. Men om vi gör timliga projekt till självändamål, om vi inte längre har blicken fäst på vår eviga boning och det mål som vi har skapats för - att älska och lovprisa Herren och att därefter äga Honom i himlen - blir de mest strålande avsikter svek och rentav ett medel för att förnedra människan. Den helige Augustinus erfor mycket bitterhet då han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför Honom. Minns hans uppriktiga och berömda utrop: Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig! Det finns kanske inte något så tragiskt i en människas liv som det självbedrägeri hon hänger sig åt då hon förvanskar eller förfalskar hoppet genom att sätta sitt hopp till något annat än den Kärlek som mättar utan att mätta.

Säkerheten i att känna - att veta - att vi är Guds barn fyller mig - och jag hoppas även er - med verkligt hopp, och eftersom hoppet är en övernaturlig dygd anpassar det sig till vår mänskliga natur då det ingjuts i oss och blir även en mycket mänsklig dygd. Jag är lycklig eftersom jag är säker på att vi kommer att nå himlen om vi håller ut till slutet; jag gläds åt den lycka som vi kommer att få ta del av, quoniam bonus, eftersom min Gud är god och hans barmhärtighet oändlig. Denna övertygelse får mig att inse att endast det som bär Guds märke kan uppvisa evighetens outplånliga spår och ha ett oförgängligt värde. Därför avlägsnar hoppet mig inte från denna världens angelägenheter, utan får mig att närma mig dem på ett nytt sätt, ett kristet sätt, som innebär att man i allting försöker avslöja det band som förenar den fallna naturen med Gud Skaparen och Gud Återlösaren.

Vad skall man hoppas på

Någon kanske frågar sig: "Vad skall vi kristna hoppas på", för världen erbjuder oss många saker som drar till sig vårt hjärta som kräver lycka och ivrigt längtar efter kärlek. Dessutom vill vi så frid och glädje med fulla händer, vi nöjer oss inte med vår egen välgång och försöker se till att alla de som omger oss skall vara lyckliga.

Vissa människor, som har värdiga men begränsade mål och uteslutande förgängliga och flyktiga ideal, glömmer tyvärr att kristna bör sträva mot högre höjder, oändliga höjder. Vårt mål är självaste Guds Kärlek, att njuta av den fullt ut, med en glädje som aldrig tar slut. Vi har på så många sätt märkt att det som finns här nere kommer att förgås för alla vid världens slut, och redan dessförinnan genom döden, för var och en av oss. Rikedom och ära följer nämligen inte med ner i graven. Med hoppets vingar, som manar vårt hjärta att höja sig till Gud, har vi därför lärt oss att be: in te Domine speravi, non confundar in aeternum, jag hoppas på dig Herre, på att du leder mig med din hand nu och i varje ögonblick, i evigheters evighet.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.

Hoppets dygd - vissheten om att Gud styr oss genom sin allsmäktiga försyn, om att han ger oss de medel som vi behöver - gör oss medvetna om att Herren ständigt är god mot människorna, mot dig, mot mig, om att han alltid är beredd att höra på oss, för att han aldrig tröttnar på att lyssna. Han bryr sig om dina glädjeämnen, dina framgångar, din kärlek, och även om dina bekymmer, din smärta, dina misslyckanden. Därför är det inte bara då din svaghet får dig på fall som du skall hoppas på Honom. Vänd dig till din himmelske Fader såväl i medgång som i motgång, ta din tillflykt till hans barmhärtiga beskydd. Och förvissningen om vår personliga intighet - man behöver inte vara väldigt ödmjuk för att erkänna denna sanning: vi är en stor samling nollor - kommer att omvandlas till en oemotståndlig styrka, för till vänster om de nollor som är vårt jag står Kristus, och vilket oändligt stort tal blir inte det!: Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?

Låt oss vänja oss vid att se Gud bakom allt, vid att veta att han alltid väntar på oss, att han betraktar oss och med rätta begär att vi skall följa Honom lojalt, utan att överge den plats i denna värld som tillkommer oss. Vi skall gå längs vår väg med tillgiven vaksamhet, med en ärlig iver efter att kämpa, för att inte förlora hans gudomliga sällskap.

Denna Guds barns kamp är inte förenad med ledsamma försakelser, dystra uppoffringar eller brist på glädje. Det är en förälskad människas kamp som, i arbete och i vila, i glädje och i sorg, tänker på sin älskade och därför villigt tar strid med alla problem som uppstår. Vad oss beträffar, så förlorar Gud - jag insisterar - inga slag, och därför kommer även vi alltid att segra om vi är förenade med Honom. Jag vet av egen erfarenhet att om jag troget uppfyller hans bud, så låter han mig vila på gröna ängar, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

I själens strider är strategin många gånger en fråga om tid, om att tillämpa lämpligt botemedel, tålmodigt och envist. Gör flera akter av hopp. Jag vill påminna er om att ni kommer att lida nederlag, att det kommer att gå såväl upp som ner för er - må Gud göra svängningarna omärkliga - i ert inre liv, för ingen går fri från sådana problem. Men Herren, som är allsmäktig och barmhärtig, har givit oss lämpliga medel för att segra. Det räcker med att vi använder oss av dem, som jag sade tidigare, beslutna om att börja och börja om varje stund, om så skulle behövas.

Ta emot botens heliga sakrament, detta Guds förlåtelses sakrament, varje vecka - och varje gång ni behöver det, utan att falla offer för skrupler. Iklädda nåden kommer vi att ta oss fram mellan berg och uppför våra kristna förpliktelsers backe utan att göra uppehåll. Genom att använda oss av dessa medel kommer vi, med god vilja och med en bön till Herren om att han må ge oss ett fastare hopp för var dag som går, att besitta den smittsamma glädje som tillhör dem som vet att de är Guds barn: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Optimism, alltså! Med den kraft som hoppet ger kommer vi att kämpa för att sudda ut det klibbiga spår som hatets såningsmän sprider, och vi kommer att återupptäcka världen ur ett nytt, glädjefyllt perspektiv, för världen kom vacker och ren ur Guds händer, och med den skönheten skall vi återge den till Honom, om vi lär oss att ångra oss.

Vad underbart det kommer att vara när vår Fader säger till oss: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre. Var hoppfulla! Detta är det stora under som sker med kontemplativa människor: Vi lever av tro, hopp och kärlek, och hoppet gör oss mäktiga. Minns ni vad den helige Johannes sade?: Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Gud manar oss, för Kyrkans och hela mänsklighetens eviga ungdoms skull. Ni kan göra allt mänskligt till något gudomligt, på samma sätt som kung Midas gjorde allt han rörde vid till guld.

Glöm det aldrig: efter döden kommer Kärleken att ta emot er. Och i Guds kärlek kommer ni dessutom att möta alla dem ni hyst en ren kärlek till på jorden. Herren har velat att vi skall tillbringa denna vårt livs korta dag med att arbeta och, som hans enfödde, göra gott. Under tiden bör vi vara vaksamma och lystra till de rop som den helige Ignatius av Antiokia hörde i sin själ, då stunden för hans martyrium närmade sig: kom till Fadern, kom till din Fader, som väntar ivrigt på dig.

Låt oss be den heliga Maria, Spes nostra (*), att hon skall upptända en helig längtan i oss efter att bo alla tillsammans i Faderns hus. Ingenting kommer att kunna oroa oss om vi beslutar oss för att förankra våra hjärtan i en längtan efter vårt verkliga fädernesland: Herren kommer att leda oss med sin nåd och föra båten med en gynnsam vind till vårt måls ljusa stränder.

(*) Vårt hopp.