Texter på ämnet

Att välja livet

Med tacksamhet, för vi har en föraning om den lycka som vi är kallade till, har vi lärt oss att alla varelser har skapats ur intet av Gud och för Gud: såväl vi människor - rationella varelser, trots att vi så ofta förlorar förståndet - som de oskäliga djuren, de som strövar omkring på marken eller lever i havens djup eller flyger under den blå himlen, vissa så högt att de rentav kan sägas mönstra solen med sin blick. Men i denna underbara mångfald är det bara vi människor (änglarna är ett kapitel för sig) som kan förena oss med Skaparen genom att använda oss av vår frihet. Vi är i stånd att ge eller förvägra Honom den ära som tillkommer den som är alltings ursprung.

Denna möjlighet utgör den mänskliga frihetens ljus och skugga. Vår Herre bjuder, uppmanar oss att välja det goda, så ömt älskar Han oss! "Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och förordningar, för att du må leva … så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva".

Fråga nu er själva (jag rannsakar också mitt samvete) om ni bestämt och orubbligt håller fast vid att ha valt Livet. När du hör Guds kärleksfulla röst som uppmanar dig att bli helig, svarar du fritt "ja"? Låt oss ännu en gång vända vår blick mot Jesus, då Han talar till människorna i Palestinas städer och landsbygd. Han vill inte tränga sig på. "Om du vill bli fullkomlig…" säger Han till den rike unge mannen. Ynglingen ville inte fatta vinken och Evangeliet säger att han abiit tristis, gick sin väg bedrövad. Det är därför som jag ibland har kallat honom för "sorgfågeln."¹ Han förlorade sin glädje för att han vägrade överlämna sin frihet åt Gud.

Att ägna sig åt Faderns ärenden

Jag tror att en passage ur Lukasevangeliet kan hjälpa oss att avsluta denna betraktelse, nämligen en passage ur det andra kapitlet. Kristus är ett barn. Vilken smärta måste hans moder och den helige Josef ha känt, då han - på vägen hem från Jerusalem - inte fanns med bland släktingarna och vännerna! Och vad glada de måste ha blivit då de kände igen Honom, på avstånd, då han undervisade Israels lärde! Men lyssna till vilka skenbart hårda ord Sonen använder då han svarar sin moder: Varför letade ni efter mig?

Var det inte rimligt att de letade efter Honom? Människor som vet vad det innebär att förlora Kristus och att återfinna Honom kan förstå det … Varför letade ni efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt min Faders ärenden? Visste ni kanske inte att jag måste ägna all min tid åt min himmelske Fader?

De som betraktade Jesu liv överhopade Honom med lovord och om ni tänker efter, så finns det en lovprisning som på sätt och viss sammanfattar dem alla. Jag tänker på det häpna utrop av beundran och entusiasm som folkmassorna spontant upprepade då de förundrat bevittnade hans underverk: bene omnia fecit, han har gjort allting beundransvärt väl: de stora undren och de små, vardagliga saker som ingen överväldigades av men som Kristus utförde med fullkomligheten hos den som är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa.

Hela Herrens liv hänför mig, men jag hyser en särskild svaghet för hans trettio år i det fördolda i Betlehem, i Egypten och i Nasaret. För en ytlig betraktare kan det verka som om denna - långa - tid, som Evangelierna knappt ens nämner, saknar betydelse. Icke desto mindre har jag alltid hävdat att tystnaden kring denna period i vår Mästares liv är mycket talande och full av underbara lärdomar för oss kristna. Det var år av intensivt arbete och bön, då Jesus Kristus levde ett vanligt liv - som vårt, om vi så vill - samtidigt gudomligt och mänskligt. Såväl i hantverkarens enkla och okända verkstad som senare inför folkmassorna gjorde han allting fullkomligt.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Stå därför fasta och orubbliga - det är åter den helige Paulus som talar - mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda bli förspilld. Förstår ni? Då vi utövar vårt yrke och är fast beslutna att helga det, aktualiseras en lång rad dygder: själsstyrka, eftersom vi skall härda ut i arbetet trots de svårigheter som naturligtvis finns, utan att någonsin låta oss övermannas av dess tyngd; måttfullhet eftersom vi skall hänge oss utan förbehåll och besegra bekvämlighet och egoism; rättvisa eftersom vi skall uppfylla våra plikter gentemot Gud, samhället, familjen och kollegorna; klokhet eftersom vi i alla situationer skall veta vad som är lämpligt och skrida till verket utan dröjsmål … Och allt detta, jag upprepar, skall vi göra av kärlek, med en levande och angelägen ansvarskänsla för resultatet av vårt arbete och dess apostoliska betydelse.

Kärlek består i gärningar, inte blott i vackra ord, säger ett folkligt ordspråk, och det finns ingenting att tillägga.

Herre, skänk oss din nåd. Öppna dörren till verkstaden i Nasaret, så att vi kan lära oss betrakta dig, din heliga moder Maria och den helige patriarken Josef - som jag vördar och älskar så mycket - och se hur ni alla tre hängivet lever ett liv av heligt arbete. Våra stackars hjärtan kommer att känna sig rörda: vi kommer att söka dig och finna dig i vardagens arbete, som du vill att vi skall omvandla till Guds verk, till ett verk av kärlek.

Evangelisten Lukas berättar i sitt sjunde kapitel följande: En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Just då kommer en kvinna från staden, allmänt känd för att vara en synderska, och går fram till Jesus för att tvätta hans fötter. Enligt dåtidens bruk åt Jesus liggande till bords. I denna rörande tvagning tjänar hennes tårar som vatten och hennes hår som handduk. Med balsam ur en värdefull alabasterflaska smörjer hon Mästarens fötter. Och hon kysser dem.

Farisén dömer Jesus i sitt inre. Han kan inte föreställa sig att det ryms så mycket barmhärtighet i hans hjärta. Om den mannen vore profet - tänker han - skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Jesus läser hans tankar och förklarar för honom: Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.

Just nu skall vi inte betrakta den gudomliga vidden av vår Herres barmhärtiga hjärta. Vi skall koncentrera oss på en annan aspekt av denna scen, nämligen på hur Jesus saknar de bevis på mänsklig artighet och finkänslighet som farisén inte har förmått visa Honom. Kristus är perfectus Deus, perfectus homo, Gud, den andra Personen i den heliga Treenigheten, och fullkomlig människa. Han har kommit för att frälsa människans natur, inte för att förstöra den. Av Honom lär vi oss att det inte anstår kristna att uppträda illa mot andra människor, som är skapade av Gud, gjorda till hans avbild och till att vara Honom lika.

Scenen i Evangeliet fortsätter: de - fariséerna - lät sina lärjungaroch några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: Mästare. Se så bedrägligt de kallar Honom Mästare; de låtsas vara beundrare och vänner, de behandlar Honom på ett sätt som förbehålls myndighetspersoner som man hoppas bli undervisad av. Magister, scimus quia verax es, vi vet att du är uppriktig… vilken lömsk slughet! Har ni sett större falskhet? Se er för i denna värld. Var inte misstänksamma eller misstrogna; men ni bör komma ihåg bilden av den gode Herden som man ser i katakomberna och känna tyngden på era axlar av det får som inte är en enda själ, utan hela Kyrkan, hela mänskligheten.

Om ni storsint tar på er detta ansvar, kommer ni att vara djärva och kloka då ni försvarar och förkunnar Guds rättigheter. Och då kommer många, genom ert rättframma uppträdande, att anse er vara och kalla er mästare, utan att ni själva vill det: vi söker inte jordisk ära. Men bli inte förvånade om det bland alla dem som vänder sig till er även smyger sig in sådana som endast vill smickra er. Kom noga ihåg det ni har hört mig säga många gånger: varken förtal, skvaller, mänsklig hänsyn eller oron för vad skall folk säga, och ännu mindre hycklande smicker skall någonsin få hindra oss från att göra vår plikt.

Jesu Kristi exempel

Under sitt jordeliv överhopades Jesus vår Herre av förolämpningar, han behandlades illa på alla möjliga sätt. Minns ni? Man påstår att han uppför sig som en rebell och hävdar att han är besatt. En annan gång misstolkar man tecknen på hans oändliga Kärlek och anklagar Honom för att vara vän till syndare.

Senare kritiseras han, som är botgöringen och måttfullheten i person, för att bevista de rikas gästabud. Dessutom kallar man Honom föraktfullt för fabri filius, hantverkarens, snickarens son, som om det vore en förolämpning. Han tillåter att man kallar Honom för frossare och drinkare … Han tillåter att man anklagar Honom för allt, utom för att inte vara kysk. På detta område har han täppt till munnen på dem, för han vill att vi skall bevara ett minne av hans oförvitliga exempel: ett underbart exempel på kyskhet, på renhet, ljus och kärlek som kan bränna hela världen för att rena den.

Jag tycker om att hänvisa till den heliga renheten genom att begrunda Herrens sätt att handla. Han visade stor finkänslighet då han levde denna dygd. Märk vad den helige Johannes berättar om när Jesus, fatigatus ex itinere, sedebat sic supra fontem, trött efter vandringen satte sig vid källan.

Öppna er själs ögon och återupplev sakta scenen: Jesus Kristus, perfectus Deus, perfectus homo, är trött av vandringen och av det apostoliska arbetet. Även ni har kanske upplevt detsamma, då ni känt er så utmattade att ni inte orkat något mer. Det är rörande att se Mästaren så utmattad. Dessutom är han hungrig: lärjungarna har gått till byn i närheten för att leta efter någonting att äta. Och han är törstig.

Men han förtärs mer av törsten efter själar än av kroppens trötthet. När den samariska kvinnan, en synderska, anländer, bjuder därför Kristi prästerliga hjärta till med outtröttlig iver för att återvinna det förlorade fåret; han glömmer tröttheten, hungern, törsten.

Herren ägnade sig åt detta stora verk av kärlek till nästan då lärjungarna återvände från staden och mirabantur quia cum muliere loquebatur, de blev förvånade över att han talade med en kvinna. Vilken finkänslighet! Så högt älskade han den heliga renhetens underbara dygd, som hjälper oss att vara starkare, kraftfullare, fruktbarare, mer förmögna att arbeta för Gud, mer förmögna att göra stora ting!

Evangeliet i dagens heliga Mässa påminner oss om en rörande scen där Jesus stannar kvar i Jerusalem och undervisar i templet. Maria och Josef gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Guds moder, som ivrigt letade efter sin Son som hon förlorat utan egen skuld och som erfor den största tänkbara lycka då hon återfann Honom, kommer att hjälpa oss att vända om och korrigera vårt handlande när det behövs, då vi till följd av vårt lättsinne eller våra synder inte lyckas urskilja Kristus. Vi kommer då att erfara glädjen av att åter kunna omfamna Honom och säga till Honom att vi aldrig mer skall mista Honom.

Maria är kunskapens moder, för ingen har som hon lärt sig den lära som är viktigast av alla: att ingenting är mödan värt, om vi inte står vid Herrens sida; att varken all jordens härlighet eller förverkligandet av alla våra drömmar tjänar till något alls om vi i vårt bröst saknar den låga av levande kärlek, det heliga hoppets ljus, som är en försmak av den oändliga kärleken i vårt slutgiltiga fädernesland.

En trons, hoppets och kärlekens mästarinna

Maria bidrog med sin kärlek till de troendes födsel i Kyrkan, lemmar till det Huvud vars mor hon verkligen är enligt köttet. Som moder undervisar hon; och eftersom hon är moder är hennes undervisning heller inte högljudd. Det är nödvändigt att ha en grundläggande finkänslighet, en viss mildhet, för att förstå vad hon uppenbarar för oss, snarare i handling än i ord.

En trons mästarinna. Salig hon som trodde, så hälsar vår Frus kusin Elisabet henne, då hon beger sig upp bland bergen för att besöka henne. Den heliga Marias akt av tro var underbar: Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. I sin Sons födelse betraktar hon Guds storhet på jorden: en änglakör var närvarande, och såväl herdarna som denna världens mäktiga män kom för att dyrka barnet. Men därefter måste den heliga Familjen fly till Egypten för att undkomma Herodes kriminella avsikter. Därefter, tystnad: 30 långa år av enkelt, normalt liv, likt det liv man levde i ett hem i en liten by i Galileen.

Det heliga Evangeliet visar oss i kortfattade ordalag hur vi skall förstå vår moders exempel: Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Låt oss efterlikna henne och i vårt umgänge med Herren tala med Honom i en kärleksfull dialog om allt som händer oss, även om de minsta händelser. Vi får inte glömma att vi måste överväga dem, bedöma dem och se dem med trons ögon för att kunna upptäcka Guds vilja.

Låt oss ta vår tillflykt till Maria, om vår tro är svag. Till följd av miraklet vid bröllopet i Kana trodde hans lärjungar på honom, berättar den helige Johannes Vår moder för alltid vår talan inför sin Son, så att han lyssnar till oss och visar sig för oss på ett sådant sätt att vi kan bekänna: Du är Guds Son.

Det heliga Korset

Iver att tillbedja, längtan efter att gottgöra i ljuvt lugn och i lidande. Detta uttalande av Jesus kommer att bli levande i våra liv: Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Och Herren framstår som ständigt mera krävande. Han begär av oss gottgörelse och bot, tills han får oss att uppleva den glödande längtan av att vilja leva för Gud, korsfäst tillsammans med Kristus. Men denna skatt förvarar vi i sköra och bräckliga lerkärl för att det skall synas att den väldiga kraften är Guds och inte vår.

Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad eller medellös. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.

Vi föreställer oss dessutom att Herren inte lyssnar på oss, att vi är lurade, att vi bara hör vår egen rösts monolog. Vi känner oss utan stöd på jorden och övergivna av himlen. Ändå är vår avsky för synden - även för mindre synder - både sann och verksam. Med en envishet som hos den kananeiska kvinnan, faller vi ödmjukt ned för Honom, tillbedjande och bönfallande: Herre hjälp mig. Mörkret kommer att fly, besegrat av Kärlekens ljus.