Texter på ämnet

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

En åsna som tron

Låt oss återvända till Evangeliet och betrakta vår modell, Jesus Kristus.

Apostlarna Jakob och Johannes har genom sin mor bett att Kristus skall låta dem få platserna på hans vänstra och högra sida. De övriga apostlarna blir indignerade. Och vad svarar vår Herre? Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Vid ett annat tillfälle var lärjungarna på väg till Kafarnaum och Jesus gick kanske - som vid andra tillfällen - före dem. Och när de var hemma igen, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat - ännu en gång - om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, och efter att ha lagt armen om det sade han: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig."

Blir ni inte hänförda av Jesu sätt att handla? Han undervisar dem och för att de skall förstå ger han dem ett åskådligt exempel. Han kallar på ett barn, ett av dem som sprang omkring i huset, och kramar om det. Vad talande vår Herres tystnad är! Han har redan sagt allt: Han älskar dem som gör sig lika barn. Därefter tillägger han att resultatet av denna enkelhet, av denna andens ödmjukhet, är att kunna omfamna Honom och Fadern som är i himlen.

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Man kan säga att vår Herre, inför det uppdrag han fått av Fadern, lever för dagen, såsom han rådde människor till i ett av de mest suggestiva uttalanden som han gjorde då han undervisade: Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan, och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? … Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Om vi förtröstade mer på Guds försyn, säkra - med en stark tro! - på detta dagliga skydd som aldrig fattas oss, hur mycken oro och hur många bekymmer skulle vi då inte bespara oss. Mycket av den oro skulle försvinna, som med Jesu ord är kännetecknande för hedningar, för världsliga människor, personer som saknar övernaturligt perspektiv. Jag skulle, med en väns, prästs och faders förtrolighet, under alla omständigheter vilja erinra er om att vi genom Guds barmhärtighet är barn till denne allsmäktige Gud vår Fader som är i himlen och samtidigt i vårt hjärtas innersta; jag skulle vilja prägla in med eldskrift i era sinnen att vi alla har skäl att vandra på denna jord med optimism, att lösgöra oss från alla dessa ting som verkar vara oumbärliga, för er fader vet vad ni behöver! och han kommer att ta hand om det. Tro mig då jag säger att det endast är då som vi kommer att uppföra oss som skapelsens härskare och undvika det sorgliga slaveri som många faller i för att de glömmer bort att de är Guds barn, och jäktar för en morgondag eller ett senare tillfälle som de kanske inte ens kommer att uppleva.

Om ni alltid vill handla som herrar över er själva, råder jag er att lägga ned stor ansträngning på att lösgöra er från allt, utan rädsla, utan fruktan eller misstro. När ni sedan ägnar er åt att uppfylla era personliga plikter, plikter gentemot familjen eller andra …, så använd er hederligt av ärliga världsliga medel och tänk på att tjäna Gud, Kyrkan, era kära, er yrkesuppgift, ert land, hela mänskligheten. Inse att det viktiga inte består i att faktiskt äga det ena eller att sakna det andra, utan i att uppföra sig i enlighet med den sanning som vår kristna tro lär oss: skapade tillgångar är inte någonting annat än just medel. Avvisa därför illusionen att medlen skulle vara någonting definitivt: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

När någon låter sin lycka kretsa uteslutande kring världsliga ting - jag har bevittnat verkliga tragedier - använder han dem inte på ett förnuftigt sätt utan förstör den ordning som Skaparen i sin vishet har inrättat. Hjärtat känner sig då olyckligt och otillfredsställt och ger sig ut på en vandring präglad av ständigt missnöje och förslavas slutligen redan på jorden, som ett offer för de tillgångar som en gång kanske har förvärvats genom otaliga ansträngningar och försakelser. Men framför allt råder jag er till att aldrig glömma att Gud inte ryms, att han inte bor, i ett hjärta som är nedsmutsat av oordnad, grov och fåfäng kärlek. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Låt oss därför förankra hjärtat i den kärlek som kan göra oss lyckliga … Låt oss eftersträva himmelens rikedomar.

Jag försöker inte få dig att försumma dina plikter eller avstå från dina rättigheter. Tvärtom, för var och en av oss är en reträtt från den här fronten under normala omständigheter liktydigt med att fegt desertera från den kamp för helighet som Gud har kallat oss till. Därför bör du, med säkert samvete, anstränga dig - särskilt i ditt arbete - för att se till att varken du eller de dina saknar vad som behövs för att leva med kristen värdighet. Om du någon gång i ditt kött erfar fattigdomens tyngd, bli då varken nedstämd eller upprorisk; men, jag insisterar, försök att använda dig av alla hedervärda medel för att ta dig ur denna situation, för att handla annorlunda skulle vara liktydigt med att fresta Gud. Och medan du kämpar, så minns även att omnia in bonum!, allt - även knapphet och fattigdom - bidrar till det bästa för dem som älskar Herren; vänj dig redan nu vid att med glädje möta små begränsningar, obekvämlighet, kyla, värme eller avsaknaden av något som du anser vara oundgängligt, att inte kunna vila hur och när du skulle vilja, hunger, ensamhet, otacksamhet, oförståelse, vanheder …

Den kristnes väg

Kristi lära är kristallklar! Som vanligt slår vi upp Nya Testamentet, i detta fall Matteusevangeliets elfte kapitel: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Förstår du? Vi måste lära av Honom, av Jesus, som är vår enda förebild. Om du vill gå framåt och undvika att snubbla och gå vilse, behöver du bara gå där han gick, följa i hans fotspår, träda in i hans ödmjuka och tålmodiga Hjärta, dricka ur hans buds och tillgivenhets källa; kort sagt, du måste identifiera dig med Jesus Kristus, du måste verkligen omvandlas till en annan Kristus bland människorna, dina bröder.

För att undvika missförstånd skall vi läsa ett annat stycke ur Matteusevangeliet. I det sextonde kapitlet klargör Herren sin lära ännu tydligare: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Guds väg är en väg av försakelse, självtukt och hängivelse, men inte av sorg eller feghet.

Tänk på Kristi exempel, från krubban i Betlehem till tronen på Kalvarieberget. Betrakta hans självförnekelse och allt han genomled: hunger, törst, trötthet, hetta, utmattning, misshandel, oförståelse, tårar…; men även hans glädje över att frälsa hela mänskligheten. Jag skulle vilja att du djupt i ditt sinne och i ditt hjärta graverade den helige Paulus uppmaning till efesierna att utan tvekan följa i Herrens fotspår, för att meditera över den ofta och dra praktiska konsekvenser av den: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

Låt oss åter fästa blicken på Mästaren. Kanske hör även du i denna stund den förebråelse som riktades till Tomas: Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!;och på samma sätt som Aposteln kan även du ropa med uppriktig ånger: Min Herre och min Gud! jag erkänner dig slutgiltigt som min Mästare och jag kommer hädanefter för alltid - med din hjälp - att ta vara på din undervisning och anstränga mig för att följa den lojalt.

Några sidor tidigare i Evangeliet återupplever vi den scen i vilken Jesus har dragit sig tillbaka i bön och lärjungarna är nära, förmodligen betraktar de Honom. När han hade slutat, bestämde sig en av dem för att bönfalla Honom: Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Då sade han till dem: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat.

Lägg märke till hur förvånande svaret är. Lärjungarna lever ständigt tillsammans med Jesus Kristus och mitt under ett av deras samtal anger Herren för dem hur de skall be; han avslöjar Guds barmhärtighets stora hemlighet: att vi är Guds barn och förtröstansfullt kan samtala med Honom som ett barn pratar med sin far.

När jag ser hur vissa framställer fromhetslivet, den kristnes umgänge med sin Herre, på ett sätt som får det att framstå som otrevligt, teoretiskt, formalistiskt och fyllt av själlöst reciterande som snarare främjar anonymitet än ett personligt samtal på tu man hand med Gud vår Fader - äkta muntlig bön är aldrig anonym - kommer jag att tänka på Herrens råd: När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och en kyrkofader gör följande kommentar: Jag tror att Kristus befaller oss att undvika långa böner; men inte långa i fråga om tid, utan i fråga om en oändlig mängd ord… Herren själv gav oss exemplet med änkan som i kraft av sina böner besegrade den orättvise domarens motstånd, och det där andra exemplet där den störande mannen kom olägligt nattetid och mer på grund av sin envishet än av vänskap lyckades få sin vän att stiga upp (jfr Luk 11:5-8; 18:1-8). Med dessa båda exempel uppmanar han oss att be ständigt, men inte genom att sammanställa oändliga böner, utan genom att enkelt berätta om våra behov för Honom.

Men i alla fall: om ni börjar be och inte kan samla er uppmärksamhet för att samtala med Gud, eller om ni känner er torra och ert huvud inte verkar kunna uttrycka en enda tanke, eller om ert hjärta verkar avdomnat, råder jag er att göra vad jag alltid försöker göra under dessa omständigheter. Försätt er i er Faders närvaro och säg åtminstone till Honom: Herre, jag kan inte be, jag kommer inte på någonting att berätta för dig! … Och var säkra på att i samma ögonblick kommer ni att ha börjat be.

Placera er ofta bland personerna i Nya Testamentet. Njut av de rörande scener då Mästaren handlar med gudomliga och mänskliga gester eller då han med mänskliga och gudomliga uttryck berättar om förlåtelsen och om sin oavbrutna Kärlek till sina barn med underbara liknelser. Denna försmak av himlen förnyas även nu, för Evangeliet är ständigt aktuellt: Guds beskydd är förnimbart, märkbart, ja rentav fysiskt påtagligt. Det är ett beskydd som blir kraftfullare då vi fortsätter att gå framåt, trots att vi snubblar, då vi börjar och börjar om, för just sådant är det inre livet, när det levs med hoppet ställt till Jesus Kristus.

Utan denna iver att övervinna inre och yttre hinder kommer vi inte att få vår belöning. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna och kampen skulle inte vara äkta, om det saknades en motståndare att kämpa mot. Om det inte finns någon motståndare, finns heller ingen segerkrans; för det kan inte finnas någon segrare om det inte finns någon besegrad.

Motgångar skall alls inte få oss att tappa modet, utan tvärtom sporra oss till att växa som kristna: i den kampen helgas vi och vårt apostoliska arbete blir effektivare. Då vi betraktar de stunder då Jesus Kristus - i örtagården och senare, övergiven och förnedrad på korset - accepterar och älskar Faderns vilja trots att han känner lidandets jättelika tyngd, måste vi övertyga oss om att vi för att efterlikna Kristus, för att vara goda lärjungar till Honom, måste ta till oss hans råd: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Därför tycker jag om att för min egen del be: Herre, ingen dag utan kors! Då kommer med Guds nåd vår karaktär att stärkas och vi kommer att kunna tjäna som stöd för vår Gud, trots vårt personliga elände.

Försök att förstå: om man spikar en spik i en vägg men inte möter något motstånd, vad kan man väl då hänga på den spiken? Om vi inte blir starkare med Guds hjälp och genom uppoffringar, kommer vi inte att lyckas bli Herrens redskap. Om vi däremot bestämmer oss för att av kärlek till Gud med glädje dra nytta av motgångar, kommer det inte att vara betungande för oss att inför sådant som är svårt och otrevligt, inför sådant som är hårt och obekvämt, utbrista tillsammans med Apostlarna Jakob och Johannes: Det kan vi!

Från en plats mitt i folksamlingen ställer en man en fråga till Herren. Han är en av de rättslärda som inte längre lyckades förstå den lära som hade uppenbarats för Moses, eftersom de själva så till den milda grad hade komplicerat den genom en steril kasuistik. Jesus, som är Gud, tar till orda för att svara denne rättslärde. Han svarar eftertänksamt, med den säkra övertygelse som kännetecknar den som är väl medveten om vad han talar om: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skallförstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

För att närma sig Herren genom att läsa det heliga Evangeliet, brukar jag alltid rekommendera att ni skall anstränga er att sätta er in i scenerna som om ni deltog i det som utspelar sig som en av de närvarande personerna. Då - jag känner till många normala och vanliga människor som upplever det - kommer ni att försjunka i bön som Maria, förtrollade av Jesu ord, eller våga, som Marta, att uppriktigt framlägga era bekymmer för Honom, till och med de minsta.

Kärlekens uttryck

Jag tycker om att återge följande ord som den helige Ande meddelar oss genom profeten Jesaja: discite benefacere, lär att göra vad gott är. Jag brukar tillämpa detta råd på vår inre kamps olika aspekter, för vi får aldrig anse att vårt kristna liv är fullbordat, eftersom man växer i dygderna till följd av att man effektivt anstränger sig varje dag.

Hur uppnår vi färdigheter i vårt vardagliga liv? För det första frågar vi oss vilket mål vi vill uppnå och vilka medel vi förfogar över för att uppnå det. Därefter tillämpar vi dessa medel uthålligt, gång på gång, tills det blir en stark och djupt rotad vana. I den stund vi lär oss något, upptäcker vi andra saker som vi tidigare inte kände till och som stimulerar oss att fortsätta vårt arbete utan att någonsin ge upp.

Kärleken till nästan är ett uttryck för kärleken till Gud. När vi anstränger oss för att växa i denna dygd, kan vi därför inte sätta upp några som helst gränser. Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek. Det är så, dels för att vi aldrig kan vara tillräckligt tacksamma för det Han har gjort för oss, dels för att Gud visar sin kärlek till sina varelser på just det sättet: till överdrift, måttlöst, gränslöst.

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

För att ge bönen en riktning brukar jag - kanske kan det vara till hjälp även för någon av er - överföra även de andligaste ting till det materiella planet. Även vår Herre gjorde det. Han tyckte om att undervisa med liknelser tagna ur den miljö som hans åhörare levde i: han talade om herden och fåren, om vinstocken och grenarna, om båtar och nät, om det frö som såningsmannen kastar iväg …

Guds ord har fallit i vårt hjärta. Vad för slags jordmån har vi förberett åt det? Finns det många stenar? Är den full med törnen? Är det kanske en plats som trampas alltför mycket av uteslutande mänskliga, små och livlösa gärningar? Herre, må min tomt vara god, bördig jord som är generöst utsatt för regn och sol; må din sådd slå rot; må den ge mogna ax, god säd.

Jag är vinstocken, ni är grenarna. Det är september och vinstockarna bär stora, tunna, böjliga och seniga rankor som böjer sig under tyngden av all frukt som redan är färdig för att skördas. Se på dessa grenar som är fyllda på grund av att de tar del av stammens sav. Det är bara så som de har kunnat omvandla de små knoppar som fanns några månader tidigare till sött och moget fruktkött som fyller människornas syn och hjärtan med glädje. På marken ligger det kanske några lösa kvistar, halvt om halvt gömda i jorden. Även de var grenar, men nu är de torra, livlösa. De är sterilitetens tydligaste symbol. Utan mig kan ni ingenting göra.

Skatten. Föreställ er den oändliga glädje som den lycklige mannen som finner den känner. Knapphetens och bekymrens tid är förbi. Han säljer allt han äger och köper åkern. Hela hans hjärta finns där: där han gömmer sin rikedom. Vår skatt är Kristus. Vi får inte tveka inför att kasta allt som hindrar oss över bord för att kunna följa Honom. Och utan sin onödiga börda kommer båten att kunna fara raka vägen till Guds Kärleks säkra hamn.