Texter på ämnet

Det har redan gått många år sedan jag - utifrån en övertygelse som bara växte för var dag som gick - skrev följande: Förvänta dig allt av Jesus. Du har ingenting, du är ingenting, du kan ingenting. Han kommer att verka, om du överlämnar dig helt åt honom. Tiden har gått, och min övertygelse har blivit fastare och djupare. Jag har sett att hoppet på Gud har tänt underbara kärlekslågor i många människors liv, med en eld som fått deras hjärtan att slå häftigt och bevarat dem från missmod och uppgivenhet, även om de på sin vandring genom livet har lidit, ibland svårt.

Jag blev rörd då jag läste texten till läsningen i dagens Mässa, och jag förmodar att även ni blev det. Jag förstod att Gud genom Apostelns ord hjälpte oss att betrakta det gudomliga samspelet mellan de tre teologala dygderna, som utgör varpen på vilket varje kristen man och kvinnas liv vävs.

Lyssna åter till den helige Paulus: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthålligheten, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.

Allt förmår jag

Om du inte kämpar, kan du inte säga att du försöker identifiera dig mer med Kristus, lära känna Honom, älska Honom. När vi börjar gå längs den huvudväg som består i att följa Kristus och uppföra sig som Guds barn, ser vi snart vad som väntar oss: det heliga korset, som vi skall se som den centrala stödjepunkten för vårt hopp om att kunna förenas med Herren.

Jag vill genast förvarna dig om att det här programmet inte är ett bekvämt företag. Att leva så som Herren vill kräver ansträngning. Jag skall läsa upp för er Apostelns uppräkning av äventyr och lidanden som han genomgått för att utföra Jesu vilja: Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. Till allt annat kommer det som trycker mig varje dag: mina bekymmer för alla församlingarna.

I dessa samtal med Herren försöker jag att alltid hålla mig till den verklighet som vi lever i, utan att hitta på teorier eller drömma om stora försakelser, hjältedåd, för tillfällen att utföra sådana inträffar vanligtvis inte. Det viktiga är att vi tar vara på tiden, som glider oss ur händerna och som, enligt kristna bedömningsgrunder, är värdefullare än guld, för den motsvarar en försmak av den härlighet som kommer att beviljas oss senare.

Självklart kommer vi att under vår dag inte möta lika många och stora motgångar som de som drabbade Saulus under hans liv. Vi kommer att upptäcka vår egoisms ynklighet, lidelsernas styng, ett onödigt och löjligt högmods örfilar och många andra brister: många, många svagheter. Skall vi då tappa modet? Nej! Låt oss tillsammans med den helige Paulus upprepa inför Herren: Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, om det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Ibland, när allt går tvärt emot våra förhoppningar, utbrister vi spontant: Herre, allting går om intet, allt, allt…! Då är det dags att ändra vår attityd och säga: tillsammans med dig kommer jag att gå fram med säkra steg, för du är självaste styrkan: quia tu es, Deus, fortitudo mea.

Jag har bett dig att under din verksamhet se till att uthålligt lyfta dina ögon mot himlen, för hoppet driver oss att gripa tag i den starka hand som Gud ständigt räcker oss för att vi inte skall förlora det övernaturliga perspektivet. Du skall även handla så när våra lidelser gör uppror och angriper oss för att stänga in oss inom vår egoisms snäva gränser, eller när vi - med barnslig fåfänga - känner oss som universums centrum. Jag är övertygad om att jag utan att lyfta blicken, utan Jesus, aldrig kommer att uppnå någonting. Och jag vet att min styrka för att besegra mitt jag och för att segra kommer av att jag upprepar det utrop, allt förmår jag genom honom som ger mig kraft, som innehåller Guds säkra löfte om att han inte överger sina barn om hans barn inte överger Honom.

Gud tröttnar inte på att förlåta

Den heliga Skrift påpekar att till och med den rättfärdige faller sju gånger. Varje gång jag läser dessa ord, bävar jag av en kraftig kärlek och smärta. Ännu en gång kommer Herren oss till mötes med denna gudomliga varning, för att tala med oss om sin barmhärtighet, om sin ömhet, om sin mildhet, som aldrig tar slut. Var så säkra: Gud önskar inte vårt elände, men han är inte ovetande om det, utan räknar med just dessa svagheter för att vi skall bli heliga.

Jag bävar av kärlek, sade jag. Jag ser på mitt liv och ärligt ser jag att jag inte är någonting, att jag inte är värd någonting, att jag inte har någonting och att jag inte förmår någonting. Mer än så: jag är intigheten själv, men han är allt och samtidigt är han min och jag hans, för han avvisar mig inte, för han har givit sig själv för min skull. Har ni någonsin betraktat en större kärlek?

Och jag bävar av smärta, för när jag går igenom mitt handlande förskräcks jag av mängden av mina försummelser. Det räcker att jag granskar de få timmar jag varit vaken idag för att jag skall upptäcka stora brister i min kärlek och i mitt sätt att troget besvara nåden. Mitt handlande smärtar mig verkligen, men det berövar mig inte min frid. Jag faller ned inför Gud och förklarar tydligt min situation. Därefter förvissas jag om hans hjälp och hör i djupet av mitt hjärta att han sakta upprepar: meus es tu!; jag visste redan tidigare - och vet - hur du är, framåt!

Det kan inte förhålla sig på något annat sätt. Om vi ständigt försätter oss i Herrens närvaro kommer vårt förtroende att växa då vi märker att hans Kärlek och hans kallelse förblir aktuella: Gud tröttnar inte på att älska oss. Hoppet visar för oss att vi utan Honom inte kan utföra ens den minsta plikt; men med Honom och hans nåd kommer våra sår att läkas; vi kommer att ikläda oss hans styrka för att motstå fiendens angrepp och vi kommer att bli bättre. Sammanfattningsvis: vetskapen om att vi är krus gjorda av billig lera skall framför allt bidra till att stärka vårt hopp på Jesus Kristus.

Placera er ofta bland personerna i Nya Testamentet. Njut av de rörande scener då Mästaren handlar med gudomliga och mänskliga gester eller då han med mänskliga och gudomliga uttryck berättar om förlåtelsen och om sin oavbrutna Kärlek till sina barn med underbara liknelser. Denna försmak av himlen förnyas även nu, för Evangeliet är ständigt aktuellt: Guds beskydd är förnimbart, märkbart, ja rentav fysiskt påtagligt. Det är ett beskydd som blir kraftfullare då vi fortsätter att gå framåt, trots att vi snubblar, då vi börjar och börjar om, för just sådant är det inre livet, när det levs med hoppet ställt till Jesus Kristus.

Utan denna iver att övervinna inre och yttre hinder kommer vi inte att få vår belöning. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna och kampen skulle inte vara äkta, om det saknades en motståndare att kämpa mot. Om det inte finns någon motståndare, finns heller ingen segerkrans; för det kan inte finnas någon segrare om det inte finns någon besegrad.

Motgångar skall alls inte få oss att tappa modet, utan tvärtom sporra oss till att växa som kristna: i den kampen helgas vi och vårt apostoliska arbete blir effektivare. Då vi betraktar de stunder då Jesus Kristus - i örtagården och senare, övergiven och förnedrad på korset - accepterar och älskar Faderns vilja trots att han känner lidandets jättelika tyngd, måste vi övertyga oss om att vi för att efterlikna Kristus, för att vara goda lärjungar till Honom, måste ta till oss hans råd: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Därför tycker jag om att för min egen del be: Herre, ingen dag utan kors! Då kommer med Guds nåd vår karaktär att stärkas och vi kommer att kunna tjäna som stöd för vår Gud, trots vårt personliga elände.

Försök att förstå: om man spikar en spik i en vägg men inte möter något motstånd, vad kan man väl då hänga på den spiken? Om vi inte blir starkare med Guds hjälp och genom uppoffringar, kommer vi inte att lyckas bli Herrens redskap. Om vi däremot bestämmer oss för att av kärlek till Gud med glädje dra nytta av motgångar, kommer det inte att vara betungande för oss att inför sådant som är svårt och otrevligt, inför sådant som är hårt och obekvämt, utbrista tillsammans med Apostlarna Jakob och Johannes: Det kan vi!

Med blicken riktad mot himlen

Låt oss växa i hoppet, så kommer vi även att styrkas i tron, den sanna grunden för vad vi hoppas på och vissheten om det vi inte äger. Låt oss växa i denna dygd, vilket innebär att bönfalla Herren om att öka sin kärlek i oss, för man förtröstar bara verkligen på den man älskar av all sin kraft. Och det är mödan värt att älska Herren. Ni har i likhet med mig erfarit att förälskade människor förmår hänge sig med säkerhet, och deras hjärtan slår i underbar harmoni i en och samma vilja. Och hur skall då inte Guds Kärlek vara? Vet ni inte att Kristus har dött för var och en av oss? Jodå, för detta vårt arma, lilla hjärta har Jesu försoningsoffer ägt rum.

Herren talar ofta om den belöning som han har utverkat åt oss genom sin död och uppståndelse. Jag går bort och bereder plats för er. Och när jag har gått och berett plats för er, skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Himlen är målet för vår jordiska vandring. Jesus Kristus har gått före oss och där, i sällskap med den heliga Jungfrun och den helige Josef - som jag vördar så mycket - med änglarna och helgonen, där väntar han på vår ankomst.

Det har aldrig saknats kättare - även i apostolisk tid - som velat slita hoppet ur de kristna. Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro… Att er väg - Jesus, som är vägen, sanningen och livet - är Guds väg är en säker garanti på att den leder till den eviga lyckan, om vi inte avlägsnar oss från Honom.

Vad är det då som förändras? Det som förändras är att det för själen - för Kristus har trätt in i den, på samma sätt som han steg upp i Petri båt - uppenbaras nya, vidsträcktare horisonter, en större vilja att tjäna och en okuvlig önskan att för alla varelser förkunna magnalia Dei, de underbara gärningar som Herren gör om vi låter Honom utföra dem. Jag skulle i samband med detta vilja påpeka att prästernas yrkesarbete - om man kan säga så - är ett gudomligt och offentligt ämbete som är så intensivt och omfattande att man i allmänhet kan säga att om en präst har tid över för arbete som inte är prästerligt arbete i egentlig bemärkelse, då kan han vara säker på att han inte uppfyller sitt ämbetes plikter.

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden.

Jesus går nära förbi Apostlarna, nära förbi dessa människor som har ställt sig till hans förfogande, och de inser det inte. Hur ofta befinner sig inte Kristus inte bara nära oss, utan rentav inuti oss; och vi lever ett så mänskligt liv! Kristus är nära, och vi som är hans barn ägnar Honom inte ens ett tillgivet ögonkast, ett kärleksfullt ord, en enda god gärning.