Texter på ämnet

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Genom att uppträda normalt - som våra likar - och med ett övernaturligt sinne, gör vi ingenting annat än att följa det exempel som Jesus Kristus gav oss, han som var sann Gud och sann människa. Lägg märke till att hela hans liv präglades av naturlighet. Han lever 30 år i det fördolda, utan att påkalla uppmärksamhet, som en bland många arbetare och i hans by är han känd som snickarens son. Under sitt offentliga liv väcker han heller inte uppseende genom att agera underligt eller excentriskt. För att utpeka Honom måste Judas rentav ge ett avtalat tecken: Den som jag kysser är det. Det fanns inget extravagant hos Honom. Jag blir rörd av vår Mästares förhållningssätt, av att se Honom röra sig bland människor som en av oss.

Johannes döparen - som följde en särskild kallelse - gick klädd i kläder av kamelhår och livnärde sig av gräshoppor och vildhonung. Vår Frälsare bar en tunika som var vävd i ett enda stycke, han åt och han drack som alla andra, han delade andras glädje och blev rörd av andras smärta, han avböjde inte sina vänners gästfrihet för att vila sig och dolde inte för någon att han under många år hade förtjänat sitt uppehälle genom sitt eget hantverksarbete tillsammans med Josef, hantverkaren. Så måste även vi uppföra oss i denna värld - som vår Herre. Kort sagt skulle jag vilja säga dig att vi måste ha rena kläder, en ren kropp och, framför allt, en ren själ.

Det är även värt att notera att vår Herre, som predikar om att man så fullständigt skall lösgöra sig från världsliga tillgångar, samtidigt på ett beundransvärt sätt ser till att inte slösa bort dem. Efter att mirakulöst ha mångfaldigat de bröd som gott och väl mättade mer än 5000 män, sade han till lärjungarna: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars. De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar. Om ni betraktar hela denna scen uppmärksamt så kommer ni att lära er att aldrig vara snåla, utan goda förvaltare av de talanger och materiella medel som Gud ger er.