Texter på ämnet

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

Kristen självbehärskning

Generösa hjärtan, som verkligen lösgjort sig från allt, är vad Herren begär av oss. Vi kommer endast att bli sådana om vi hugger av alla de rep eller tunna trådar som binder oss vid vårt jag. Jag vill inte dölja för er att en sådan beslutsamhet kräver en ständig kamp, att man ständigt går bortom sitt eget förstånd och sin egen vilja, en överlåtelse - kort sagt - som är svårare än att avstå från de mest eftertraktade materiella rikedomar.

Om man lösgör sig så som Mästaren förespråkade, som han förväntar sig att alla kristna skall göra det, måste detta nödvändigtvis även ta sig yttre uttryck. Jesus Kristus coepit facere et docere; han förkunnade sin lära först i handling, sedan i ord. Ni har sett Honom födas i ett stall, fullständigt utblottad, och sova sina första nätter på denna jord liggande på halmen i en krubba. Därefter, under hans apostoliska vandringar, minns ni säkert bland många andra exempel hur han tydligt varnade en av dem som erbjöd sig att följa Honom som lärjunge: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Och glöm inte att betrakta den scen som återges i Evangeliet, då apostlarna som var på väg en sabbat ryckte av några ax för att stilla sin hunger.