Texter på ämnet

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

När ni var barn kanske ni fick höra berättelsen om bonden som fick en guldfasan i gåva. Efter den första glädjen och förvåningen över presenten, började den nye ägaren leta efter en plats där han kunde förvara fågeln. Efter flera timmar, mycken tvekan och många funderingar, bestämde han sig för att sätta den i hönshuset. Hänförda av nykomlingens skönhet kretsade hönorna kring fasanen med häpnaden hos den som har mött en halvgud. Mitt i uppståndelsen blev det dags för utfodring och så snart bonden kastat de första nävarna kli, rusade fasanen - glupande hungrig efter den långa väntetiden - fram för att fylla sin buk. Inför denna tarvliga åsyn - det undersköna kreaturet åt lika glupskt som vilket simpelt djur som helst - kastade sig de desillusionerade kamraterna i hönsgården över den fallna idolen med sina näbbar och pickade av alla dess fjädrar. Lika sorgligt faller den som avgudar sig själv; och ju mer den olycklige har förlitat sig på sina egna krafter i högmodig förtröstan på sin egen förmåga, desto hårdare blir fallet.

Dra praktiska konsekvenser av detta för ert dagliga liv, känn er som förvaltare av några talenter - övernaturliga och mänskliga gåvor - som ni skall dra nytta av på rätt sätt och gör er kvitt den löjliga villfarelsen att någonting alls tillhör er, som om det vore resultatet uteslutande av era ansträngningar. Glöm inte att det finns ännu en term att ta med i beräkningarna - Gud - som ingen kan bortse från.

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Gud älskar en glad givare

Bland de olika ting från vilka vi måste lösgöra oss fullständigt, såsom Herren begär av oss, vill jag påpeka ännu en punkt av särskild vikt: hälsan. Nu är de flesta av er unga; ni går igenom den fantastiska tid då ni är fulla av liv och energi. Men tiden går, och obönhörligen kommer ni att märka att kroppen slits; därefter kommer den mogna ålderns begränsningar och slutligen ålderskrämporna. Dessutom kan vem som helst av oss när som helst bli sjuk eller råka ut för någon fysisk åkomma.

Det är bara om vi på rätt sätt - kristet - tar vara på den tid vi har en god fysik, de goda tiderna, som vi med övernaturlig glädje kommer att kunna acceptera de händelser som folk felaktigt anser vara dåliga. Utan att nämna detaljer skulle jag vilja berätta om mina egna erfarenheter. Medan vi är sjuka kan vi vara påfrestande för vår omgivning: De tar inte väl hand om mig, ingen bryr sig om mig, man vårdar mig inte som jag förtjänar, ingen förstår mig… Djävulen, som alltid ligger i bakhåll, angriper där han kan, och när man är sjuk består hans taktik i att främja ett slags psykos som avlägsnar den sjuke från Gud, förgiftar stämningen i hans omgivning eller förstör den skatt av förtjänster som man, för alla människors väl, kan vinna om man bär smärta med övernaturlig optimism - om man älskar! Om det är Guds vilja att vi drabbas av något lidande, så skall vi ta det som ett tecken på att han anser oss vara redo att föra oss ännu närmare hans återlösande Kors.

Vi måste därför förbereda oss långt i förväg, genom att dag för dag lösgöra oss från oss själva, så att vi kan vara redo att elegant bära - om Herren tillåter det - sjukdom eller olycka. Använd er av normala händelser, av någon försakelse, av smärtan i dess vanliga former i vardagen, av självtukt, och utöva de kristna dygderna.