Texter på ämnet

Vi befinner oss i början av stilla veckan och den stund då hela mänskligheten återlöstes på Kalvarieberget är mycket nära. Jag tycker att denna tid är synnerligen lämpad för att du och jag skall betrakta de vägar genom vilka Jesus vår Herre frälste oss, för att betrakta den - verkligen ofattbara - kärlek som han hyser till oss, stackars varelser som formats av jordens lera.

Memento homo, quia pulvis es, et in pulverem reverteris¹ påminner vår moder Kyrkan oss om i början av fastan för att vi inte skall glömma att vi är mycket obetydliga, att vår kropp - som nu är så full av liv - en dag kommer att sönderfalla, på samma sätt som det lilla dammoln som våra fötter lyfter medan vi går; det löses upp som dimman när den drivs bort av solens strålar.

Kristi exempel

Men efter att i så osminkade ordalag ha påmint er om vår personliga obetydlighet, skulle jag vilja erinra om en annan fantastisk verklighet: den gudomliga frikostighet som upprätthåller och gudomliggör oss. Hör vad Aposteln säger: Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Begrunda i lugn och ro Mästarens exempel, så kommer ni genast att förstå att vi har ett stort ämne att meditera över under hela livet, för att göra uppriktiga föresatser att vara mer generösa. Ni får inte förlora det stora mål ur sikte som vi bör uppnå, nämligen att var och en av oss skall identifiera sig med Jesus Kristus som – ni har just hört det – blev fattig för dig och för mig, som led och gav oss ett exempel för att vi skulle följa i hans fotspår.

Har du någonsin, rörd av helig nyfikenhet, funderat över hur Jesus gav uttryck för denna outsinliga ström av kärlek? Återigen ger oss den helige Paulus svaret: Han ägde Guds gestalt men … avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Mina söner, häpna i tacksamhet över detta mysterium och lär av det: all Guds makt, allt hans majestät, all hans skönhet och oändliga harmoni, hans stora och omätbara rikedomar, en hel Gud!, doldes i Kristi mänskliga natur för att tjäna oss. Den Allsmäktige bestämmer sig för att under en viss tid förmörka sin härlighet för att underlätta det frälsande mötet med sina skapade varelser.

Evangelisten Johannes skriver: ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Honom, han har förklarat Honom för oss genom att visa sig inför människornas häpna blickar: först som ett nyfött barn i Betlehem, sedan som ett barn likt alla andra, senare som en klok och vaken yngling i templet, och slutligen som den älskvärde och tilldragande Mästaren som rörde hjärtat hos människorna i de folkmassor som entusiastiskt följde Honom.

Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.

Kristen självbehärskning

Generösa hjärtan, som verkligen lösgjort sig från allt, är vad Herren begär av oss. Vi kommer endast att bli sådana om vi hugger av alla de rep eller tunna trådar som binder oss vid vårt jag. Jag vill inte dölja för er att en sådan beslutsamhet kräver en ständig kamp, att man ständigt går bortom sitt eget förstånd och sin egen vilja, en överlåtelse - kort sagt - som är svårare än att avstå från de mest eftertraktade materiella rikedomar.

Om man lösgör sig så som Mästaren förespråkade, som han förväntar sig att alla kristna skall göra det, måste detta nödvändigtvis även ta sig yttre uttryck. Jesus Kristus coepit facere et docere; han förkunnade sin lära först i handling, sedan i ord. Ni har sett Honom födas i ett stall, fullständigt utblottad, och sova sina första nätter på denna jord liggande på halmen i en krubba. Därefter, under hans apostoliska vandringar, minns ni säkert bland många andra exempel hur han tydligt varnade en av dem som erbjöd sig att följa Honom som lärjunge: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Och glöm inte att betrakta den scen som återges i Evangeliet, då apostlarna som var på väg en sabbat ryckte av några ax för att stilla sin hunger.

Genom att uppträda normalt - som våra likar - och med ett övernaturligt sinne, gör vi ingenting annat än att följa det exempel som Jesus Kristus gav oss, han som var sann Gud och sann människa. Lägg märke till att hela hans liv präglades av naturlighet. Han lever 30 år i det fördolda, utan att påkalla uppmärksamhet, som en bland många arbetare och i hans by är han känd som snickarens son. Under sitt offentliga liv väcker han heller inte uppseende genom att agera underligt eller excentriskt. För att utpeka Honom måste Judas rentav ge ett avtalat tecken: Den som jag kysser är det. Det fanns inget extravagant hos Honom. Jag blir rörd av vår Mästares förhållningssätt, av att se Honom röra sig bland människor som en av oss.

Johannes döparen - som följde en särskild kallelse - gick klädd i kläder av kamelhår och livnärde sig av gräshoppor och vildhonung. Vår Frälsare bar en tunika som var vävd i ett enda stycke, han åt och han drack som alla andra, han delade andras glädje och blev rörd av andras smärta, han avböjde inte sina vänners gästfrihet för att vila sig och dolde inte för någon att han under många år hade förtjänat sitt uppehälle genom sitt eget hantverksarbete tillsammans med Josef, hantverkaren. Så måste även vi uppföra oss i denna värld - som vår Herre. Kort sagt skulle jag vilja säga dig att vi måste ha rena kläder, en ren kropp och, framför allt, en ren själ.

Det är även värt att notera att vår Herre, som predikar om att man så fullständigt skall lösgöra sig från världsliga tillgångar, samtidigt på ett beundransvärt sätt ser till att inte slösa bort dem. Efter att mirakulöst ha mångfaldigat de bröd som gott och väl mättade mer än 5000 män, sade han till lärjungarna: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars. De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar. Om ni betraktar hela denna scen uppmärksamt så kommer ni att lära er att aldrig vara snåla, utan goda förvaltare av de talanger och materiella medel som Gud ger er.