Texter på ämnet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Har ni sett hur mycket man i ett hem bemödar sig om att en ömtålig och värdefull prydnadssak - exempelvis en vas - som familjen äger inte skall gå sönder? Men så händer det en vacker dag att ett lekande barn tappar det värdefulla minnesföremålet i golvet så att det går i tusen bitar. Alla blir mycket ledsna, men man börjar genast laga det: man samlar ihop skärvorna och klistrar noggrant ihop dem så att det lagade föremålet till sist är lika vackert som innan.

Om föremålet däremot är mindre värt, eller bara av terrakotta, räcker det med några sinkor, trådar av järn eller någon annan metall, för att foga ihop bitarna. Och det lagade kärlet får en alldeles speciell charm.

Låt oss föra över detta exempel på vårt inre liv. Inför vårt elände och våra synder, inför våra fel - även om de tack vare Guds nåd är av mindre betydelse - bör vi vända oss i bönen till Gud vår Fader och säga: Herre, se till mitt elände och min svaghet, jag är bara ett trasigt lerkärl, Herre, sätt några sinkor på mig, så kommer jag - med min smärta och din förlåtelse - att bli starkare och charmigare än tidigare! Det är en tröstande bön som vi kan upprepa när vår stackars lera går sönder.

Det skall inte förvåna oss att vi är bräckliga, vi kan inte häpna när det räcker med minsta sak för att få oss att handla fel. Låt oss lita på Herren som alltid hjälper oss: Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Inte för någon. Om vi umgås så här med vår himmelske Fader, så kommer vi inte att frukta för någon eller något.

Ödmjukhet och glädje

Rädda mig från falska och orättfärdiga människor. Mässtexten talar ånyo om det goda gudomliggörandet. Inför våra ögon påpekar den vilket dåligt virke vi är gjorda av och alla våra onda böjelser; och därefter uppmanas vi att be: emitte lucem tuam, sänd ditt ljus och din sanning, som har lett mig, som har fört mig till ditt heliga berg. Jag erkänner gärna för er att jag blev djupt rörd av att läsa dessa ord ur gradualet.

Hur skall vi uppföra oss för att uppnå detta goda gudomliggörande? I Evangeliet läser vi att Jesus inte ville vandra i Judéen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Han, som med en viljehandling hade kunnat undanröja sina fiender, använde sig även av mänskliga medel. Han, som var Gud och hade kunnat förändra omständigheterna han befann sig i helt enkelt genom att bestämma att så skulle ske, har givit oss ett hänförande exempel att lära av: han gick inte till Judéen. Hans släktingar sade då till honom: Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. De ville att han skulle ställa till med skådespel. Förstår ni? Inser ni att detta är en lektion i gott gudomliggörande och ont gudomliggörande?

Gott gudomliggörande: må de som känner ditt namn förtrösta på dig - säger vi i offertoriet - ty du överger inte dem som söker dig, Herre. Och vi, redskap av lera som lagats med många sinkor, gläder oss, för han har inte glömt de betrycktas klagorop, de ödmjukas klagorop.